tisdag, oktober 19, 2010

Få bra dagar. Har inte råd att det händer saker.

Mår i dag? Mår illa. Vet inte om jag blivit smittad av något. Hoppas på annat, men det har hållt i sig all min vakna tid och således är ännu en bra dag bortkastad.:-(
Hade ju kunnat vara i rörelse men blir så yr så fort jag rör mig.
Om man bara har 5 bra dagar vart annat år så betyder det att bli illamående, få mens som knockar en i sängläge eller få allergianfall helt oförhappandes väldig mycket när de envisas med att infall just på en bra dag.
Jag svär ve och förbannelse över min otur.
Inte för att det hjälper men ändå.
oh my darling clementine!;-)

fredag, oktober 15, 2010

Bra dagar

Mår i dag? Hyfsat bra och sitter nu och glädjer mig åt att ha kunnat deltaga i hushållsarbetet 2 ggr senaste dagarna.
Visserligen har jag handont och i går jävlades ryggen nåt för djäkligt men innan dess så  hann jag med en del.
Sen sov jag så där skrämmande länge och helt ärligt så är jag väldigt trött fortfarande, men jag har varit med om att städa i vardagsrummet en halvtimme ungefär.
Det är stort för mig.
:-)

tisdag, oktober 12, 2010

Om jag får fler symptom går jag över till LCHF

Mår i dag?  Värk i händerna så fort jag försöker använda dem men de känns bra i vila.
Har funderingar kring LCHF .
OM jag börjar må sämre så måste jag börja med att äta efter den principen eller också är jag så dålig redan att jag inget har att förlora på att gå över till den kosten.
Mitt problem fortfarande är att jag inte är frisk nog att laga mat och måtse äta matlådor. Men kanske går det att pilla bort kolhydraterna och lägga till avocado och färdigskivad rökt lax mm?

Detta gör faktiskt stort intryck på mig även om jag tycker att LCHF-debattörer över lag låter fanatiska och har dåligt på fötterna när de påstår saker om sin kosts förträfflighet.
Snälla ni, om ni orkar så läs om Karins öde. Vad som hände henne när hon har eller hade diabetes typ 2!!!!
http://www.netdoktor.se/diabetes/?_PageId=99605

onsdag, oktober 06, 2010

Känner hopplöshet inför sjukdom och elände

Mår i dag?
 Haft  mycket värk. Så pass att jag misstänkte att nåt av värkpillren inte innhållit någon verksam substans överhuvudtaget??!
Tog nu lite extra och det hjälpte inte heller så inte förrens nu då sista dosen intogs så börjar det lindra.
Hatar såna här dagar. De är många och i majoritet dessutom. Undrar just hur hög dos jag egentligen behöver för att lägga mig ovanpå och inte under värken?

Är apatisk sen lång tid tillbaka, vilket medför att jag inte duschar och aldrig går utanför dörren och är i princip totalt stillasittande, eller oftare liggandes orörlig i soffan, sovandes eller stirrandes.:-(

Detta leverne gör mig djupt deprimerad. Hittar inga öppningar hur jag än grubblar. Grubblar gör jag hela dagarna på hur jag ska sparka mig själv därbak och försöka bli friskare. Kommer ingenstans med peppning av mig själv och kloka pippilångstrumpsmonologer. Why?

Tror att det enda som kan rädda livet på mig nu är att om någon som jag tycker om att gå promenader med hux flux skulle dyka upp här och bo granne med mig. Den personen skulle hämta mig varje dag och så skulle vi kanske kunna öka längden på promenaderna och jag kunde ta med mig min fina bärbara vilostol.
Den chansen är minimal för att inte säga helt utesluten.
Min tanke är då att jag kommer att utveckla alla hemska följdsjukdomar som finns när man har diabetes typ 2.
Är redan på god väg med fruktansvärt nedsatt blodförsörjning till högerbenet + domningar och värk i hela kroppen.:-(

Har som betong i blodådrorna och hela kroppen blir uttorkad och det rasar torr hud från överallt och huden börjar tjockna, framförallt i pannan och på underarmarna. Tankeförmågan är nedsatt och väldigt trög p.g.a långvarit obehandlad nedsatt funktion i sköldkörteln.

Orkar inte snart med detta.

På måndagar kommer boendestödet och hon brukar få i gång mig men det tar ca 4 timmar och hon ska ju gå hem då.:-(
I alla fall händer det att vi går så långt jag kan på promenad= ca 100 meter.
Jag kommer in i duschen.

Sånt stöd skulle jag behöva av en god vän, men sådana existerar inte i närheten av mig längre.

Kan känna vanmakt inför tanken på att bara för att jag inte har en promenadvän, en vän som får mig att skratta och vilja göra saker så ska jag behöva dö i förtid.

Vad faen gör man i min sits?
Nya vänner orkar jag inte med eftersom jag har svårigheter i kommunikationen och det krävs ansträngningar och kraft för att överbygga dem och bli vän på riktigt med nya människor. Har ej den kraften som sagt var.

Gamla vänner bor för långt i från mig.
Vet inte ens om de vill ha med mig att göra längre?

En mycket god vän bor nära på sommaren men har fått tusen barnbarn som upptar hennes tid+ eget företag.

Henne har jag nog gått promenader med på upp mot 1 miljon mil från vår barndom upp i vuxen ålder.
Vi gick och pratade om allt och kollade in naturen i minsta detalj och vädrade våra livsdrömmar och önskningar och vi utforskade allt vi kom över tillsammans.

Har haft en lika god vän året runt där vi bodde i förorten under min uppväxt, men hon bor urbota alldeles för långt nu då hon flyttat norr ut.

Tänk att utan dem ska jag nu dö.

I alla fall var halva mitt liv, eller jag får nog säga ca 30 % av mitt liv ett underbart äventyr som aldrig tycktes ta slut. Visserligen ägnades många timmar åt olycklig kärlek, men däremellan var det helt fantastiskt och här finns många verkligen spännande minnen.

Så länge jag jobbade på posten mellan 14 års ålder och 35 års ålder mådde jag prima rent fysiskt och även psykiskt..
Smal och urstark i kroppen med ett fysiskt krävande jobb, men med urbota roliga spännande arbetskamrater så var det som livets syre att andas in där och jag var levande ut i varenda cell i kroppen. (ja ja trots mitt gnäll om olyckliga kärlekar så var jag det ändå, i bland lite som i hemlighet:)

Det är först när cellerna försvagas och dör som man verkligen förstår hur levande de har varit innan.

Önskar jag hade vetat om det och slagit ner lite på arbetstakten, medans tid fanns. Jag borde ha begränsat en del relationsäventyr och grubblerier också till mer lagom.
Detta hade nog sinkat den totala utbrändheten som nu drabbat mig.

En cykel= smärta av skador i kroppen-orörlig-depression-vänner försvann-stillasittande apati-metabolt syndrom och underfunktion av sköldkörteln obehandlat under många år och nu är det försent.:-(

Over and out!