söndag, augusti 01, 2010

Domningar, orolig , gråter

Mår i dag? Lite lite bättre än i natt. Har domningar i hela kroppen och det går som spjutstick ut i tårna och fingertopparna. Stora öar i huden är starkt nedsatt i känsel och det pirrar sticker där. Kom plötsligt att tänka på B-12 brist.
Om jag skulle ha det så kan det inte bero på att jag äter för dåligt med sånt som innehåller B-12. Äter kött rätt mycket t.ex och fisk och gröna grönsaker.
Måste  i så fall bero på att lagret i ryggmärgen är slut och då är det B-12 injektioner som gäller och man kan aldrig nånsin få tillbaka sitt ursprunglia lager av B-12 säger min kära sambo, som har en kamrat som har sjukdomen Crons sjukdom där han opererat bort delar av tarmarna och därmed inte får i sig B-12 på annat sätt än via sprutor. Ligger hela tiden på yttergränsen för blodbrist. Men jag äter då järn i form av brustabletter och blodiga biffar och häller i mig c-vitamin också då och då.
Jag har även haft frekvent av sömnatacker som känns totalt onaturliga. Som de gånger när dom sövde mig med eter, när jag var liten och skulle operera mig. Så känns det. Likdana känningar har jag haft sen jag fick Borelia förra sommaren.
Ni som läser det här ska veta att jag är inte klassad hypokondriker och känner inte efter för mycket, utan snarare tvärtom jag reagerar inte och börjar inte leta fakta förrens symptomen blir riktigt jävla jobbiga.
Har dock berättat för husläkaren om hur magen domnat och hur konstig den är så att man inte kan t.ex nudda bordskanten med magen där jag sitter här vid datorn. Hon har också fått veta hur jag svullnar i högra benet.
Hon tyckte jag skulle använda gummihandslar för att få på mig stödstrumporna. Men de jag köpt är så pass trånga att man behöver i princip skoho för att bända upp dem. Har nog köpt fel. Även fast dom mätte benen åt mig på apoteket. Ska ta med strumporna när jag ska på nästa läkarbesök. Nån gång i höst antar jag att det kan bli tal om ett sånt. Nu är det ju semestertider och jag har inte fått tag på min ordinarie husläkare ännu.
Får gå ner på akuttid med dom här jävla domningarna och då behöver jag hjälp av sambon. Och nu har jag "hindrat" sambon och sonen från att ha roligt och få åka till Gotland och därför har jag storgråtit hela dagen i dag och inte varit rolig att ha i närheten av sig. Bad dem stanna med mig för att jag känner mig rädd helt enkelt och vill få detta undersökt helst i morgon om det går.

Har nu sovit i en hel månad , dygnet runt i prinicp och bara vaknat för att äta, gå på toa och sitta en stund vid datorn. Har även varit grymt deprimerad och det blev värre när jag slutade med Tramadol och gick över till morfin. Det måste jag också prata med läkaren om, varför det blir sån kraftig reaktion? Blir dödledsen av att det inte blev som jag hoppades=GÅ LÄNGRE PROMENADER MED HJÄLP AV SMÄRTLINDRING.
Tror att jag bara haft en eller 2 dagar som varit hyfsade. Men det tar också tid för mig, att fatta att jag kan vara uppe igen och röra på mig. Oftast mår jag bra när jag ligger ner och när jag hållt på en stund uppe så kastar sig äckliga känningar över mig och jag får gå och lägga mig igen. Det är först efteråt jag kan konstatera hur lång stund jag orkat vara uppe och t.ex duchat och städat undan lite och kanske packat några små auktioner och suttit vid datorn. Det som ofta tvingar ner mig i sänläget är att ryggen gör så himla ont och att benen fylls med vätska och känns som att det högra ska sprängas i den strama huden som är fläckig av läckande järn i från blodet ända ner på tårna från under knäet.:-(
Det brukar hända rätt så snabbt när jag gått mellan våra rum en stund.
Sambon säger att de som blir helt hjälplösa de kan ju inte stöka ner så här som jag kan göra snabbt under de timmar jag mår bra. Detta är nu ett jätteproblem här hemma. Jag ska ju röra på mig är det sagt och då satsar jag allt på att göra just det när energin räcker s a s och jag inte har för ont,är för yr eller sömnig. Det resulterar i ett helvetiskt nedstökat hem:-( Enerin räcker inte till att ta upp sånt jag tappar t.ex.
Inte nån hjälp går ju att få som läget är här hemma nu och boendestödet kan ju inte göra allt åt oss under de få timmarna 1 dag i veckan. . Det är nog bara om jag får amputera bägge benen och bägge armarna som det kan bli lugnt i vårat liv och vi kan få städhjälp och matlagningshjälp. Innan dess fattar inte någon vad för vrak de har framför sig, eftersom att det synns inte ett dugg på utsidan på mig. Dessutom är jag en glad skit som gärna babblar och skrattar även om jag är sjuk.  Blir skitglad när folk kommer hit och får nån slags tillfällig gudomlig kraft att åtminstone sitta med och prata en kväll. Mer orkar jag inte så folk kommer nästan aldrig hit sen flera år tillbaka nu i tiden.
Tror eventuellt att vi skulle må bra av att flytta till lägenhet igen. Att sonen flyttar till eget och vi till nån större 1:a eller max en 2:a och att vi säljer alla jävla fula prylar på Tradera.
Och att sambon börjar jobba dag i stället för skiftjobb som är så pass energikrävande att han sover all sin lediga tid. Ingen fritid alls har han m.a.o
Dagar då han är ledig hinner han faktiskt inte hämta sig förrens det är dax att jobba igen.
De jobbar dessutom alla röda dagar därför att arbetsgivaren tycks tro att dom som är så mycket lediga inte ska ha röda dagarna också lediga och de får inte ta ut semester och på så sätt planera i hop med lediga dagar utan då ryker extra semesterdagar. Han kan ha 1 röd dag ledig, bara om denna infaller under lediga dagar s a s.
2 x 3 veckor är allt han är ledig per år och då tar det ca 1 vecka för att sova innan han kan tänka tanken på att t.ex måla eller fixa sånt vi ligger efter med i hemmet.
Jag som trodde att han i princip skulle vara ledig på halvtid och vi skulle få massa tid tillsammans. Han skulle vakna kl 14 och ha massa tid på sig fram tills han skulle åka kl 20 nånting. Jamen tjänare! 1 timma innan han åker vaknar han som bäst.
Hur jävla dum får man bli? Kriminellt korkat av mig att tro något sånt och speciellt efter att husläkaren varnat mig om hur pass trött han skulle bli om han hoppade på den här typen av skiftarbete.
Nu fattar jag precis vad hon menade.
Kan tala om att självmordstankar är bara förnamnet på vad jag haft under dom här åren som gått sen jag blev fullkomligt lealös.
NU är det dax att bli realist på riktigt. Spotta i nävarna och kartlägga problemet, analysera det bit för bit och be boendestödet om hjälp med att få allt att fungera från A-Ö.
Återkommer i denna blogg när jag kan berätta om något annan än bedrövelser.
Over and out för en längre tid alltså!

2 kommentarer:

Klockan augusti 01, 2010 4:33 em , Blogger Lotta sa...

Allt ordnar sig Ankie. Är det något livet lärt oss så är det att allt gör det. Men lite jävlaranamma brukar hjälpa till på traven. Heja dig!!!
Kram Lotta

 
Klockan augusti 02, 2010 10:59 fm , Blogger Min kopp te sa...

Tack kära du för peppning nuigen!!
Mår aningens bättre i dag och kanske för att jag inte stressat upp mig maximalt så som jag gjorde i går då allt kändes som ett svart helvete både fysiskt och psykiskt.
M stannar hemma med mig och det behövde jag verkligen. Behöver honom varenda minut av hans ledighet känner jag. Vi har förlorat så mkt sen han började att jobba skift , vad det gäller tid tillsamman i vaket tillstånd om man säger så.
Nu kommer boendestödet strax och vi ska gå igenom kylskåpet. Rötmånad nu som du vet;)
Tusentals kramelikramar!!!

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida