söndag, oktober 19, 2008

better not bitter

I dag mår jag= mindre värk , efter en lång radda dagar med ursvår värk, både i lederna och senor, nerver samtidigt.

Har sovit dag och natt och käkat värktabletter och t.o.m ätit dåligt därför så att jag blir dålig med diabetessymptom:-(

Har dåligt med pengar och därmed inte så mkt diabetesvänlig mat hemma.
Ingen lagar ju mat mer än max 1 gång om dagen här hemma numera.

M sover sig igenom sorgen, som det verkar. Jag också.

Jag blir väldigt ledsen mellan varven och det kan t.ex räcka med att jag ser en bild på ett garnnystan så gör tårarna floder.

Har blivit plågsamt medveten om att man kan dö hastigt.
Och jag ligger i riskzonen på alla sätt, då jag har diabetes, högt blodtryck och äter olika mediciner t.ex för mkt av blodförtunnande antiinflammatioriska sorterna vilka om jag förstår det rätt , kan ge hjärtinfarkt.

Många tycker nog att jag ska sluta äta värkmedicin och stå ut med smärtorna i stället, men jag har faktiskt provat detta med att vara helt utan piller, i flera flera år och det var åt helvete fel.

Skällde ut folk och var så grinig och hela tiden gråtfärdig av värken.
Vet att jag inte klarar av att leva så. Det utlöste ju en gravt svår depression hos mig som nu gjort mig farligt nära döden, ren fysikt på grund av orörligheten och apatin.

Detta är moment 22.

Hörde en kvinna säga på tv att hon fick välja mellan att bli bättre eller bli bitter.

Vet inte vad det handlade om, men orden fastnar då de är som ett rim på engelska.."Better,or Bitter".

Min hjärna har varit sysselsatt sen jag var 25 år med att försöka räkna ut hur jag skall kunna må bättre.

Jag vet svaren, men det finns hinder och jag vill välta dessa hindren åt sidan, men kan inte.

Tänk att innan 25 års ålder så hade jag inte värk på en enda fläck på kroppen, i kroppen och var smal och frisk och stark som en oxe när jag jobbade lika tungt som en hamnarbetare gör.

Utan problem. jobbade gärna dubbla skift och förundrades över dem på jobbet som var äldre och skadade och hade värk.
När jag själv inte kände ett uns av detta.

Domningar och svår skärande smärta kom över en natt i mina armar.
Sen dess har det gått utför och nu har jag alltså även fått utspridda ledsmärtor.

I alla fall börjar dom att klinga av just precis nu.
Måste passa på då att packa vinster åt folk och se till att nån postar dem åt mig.

Har inte lust med att göra det, så dålig som jag blivit varje gång, efteråt, men vet ju att tiden är så knapp innan nästa värkattack kommer.

Om jag inte fick ha min nyfunna hobby med att sälja så är enda alternativet att passivt surfa på nätet och ligga och sova på soffan de flesta timmarna på dygnet.

Lite fysisk rörelse, även om den är tortyr, måste vara bättre än ingen alls?!

Kan reta mig nåt otroligt på att om försäkringskassan såg att jag packade varor i brev så skulle de kanske tro att jag kunde jobba.

Skrattretande då det skulle innebära att jag kan hålla på i max 2 timmar på en hel vecka på ett jobb.
Vad menar dom egentligen med arbetsförmåga?

Jag vet att det finns sjuka som klarar av att vara t.ex föreningsmänniskor och sköta hela sin trädgård och hem själva.
Lycko dom!
Men till den skaran tillhör inte jag.

Vi får ju boendestöd här hemma nu snart.
Ska bli intressant och se om de tycker att jag är arbetsför.

Kommer ju bli jättesvårt att få mig att städa mer än en väldigt liten stund då och då.
Önskar att det inte vore så, att jag inte var sjuk och att det bara var planeringsförmågan p.g.a adhd som jag behövde hjälp med.

Det är mer för psykisk sjuka de här boendestöden är till för, som jag förstått det.

Jag behöver en heltids ersättare vad det gäller att sköta ett hem.
Vet inte hur jag ska kunna förklara detta för omvärlden?!

Bästa är väl att de får se med egna ögon?!

Har flertalet ggr upplyst folk om hur lite jag kan göra och får alltid svar i stil med att.
-"Ja vi börjar bli gamla. Man orkar inte lika mkt då."

Jag som vet om flera riktigt gamla människor som klarar av 1000 ggr mer än mig. De kan t.ex laga mat själva och gå för att handla och sköta sin hygien själva och dammsuga och torka golv.

Lycko dom!!!! Lycko min egen mamma som fyller 82 år och som klarar allt detta + att gå långpromenader varje dag.

Promenaderna har gjort henne stark.
Har själv alltid gått låååånga promenader fram tills dess jag fick depression och värk.

Paradoxalt nog så är det enda sättet för att överleva och bli bättre och inte bitter, att röra på mig via promenader.

Kroppen tillåter inte det. Kan gå ca 40 meter till brevlådan. Det är allt.:-(

Kanske jag och Ms mamma får en ny chans i nästa liv och får röra på oss fritt och på så vis vara friska?

Kan gråta floder över att hon är död och att jag nu kanske står på tur.
Jag drömde att nån annan, mer främmande kvinna var död och vi, hon och jag stod och småpratade och jag hojtade när vi skulle gå åt varsit håll att. *-Jag kommer snart jag också! Vi ses då!*

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida