Får jag vara med och leka (blogga)?

Mår i dag?Bättre än på länge, eftermiddag-->framåt--natten

Motion?ja tamefan! Lyft av er hatten! Har gått promenad

Humör?Vaknade och betedde mig mycket illa och fräste och gormade

Värk på en skala 1-10?2 pch ryggen 6


.....*Nä du får inte vara mä! Va fan tror du ? Märks ju hur dan du är!
Ickeintellektuell är du.
Om du ändå vore kvasiintellektuell ändå. DÅ kanske du kunde roat oss en aning, då det alltid är kul att få sen nån försöka häva sig upp till våra höjder för att sen förhoppningsfullt ramla ner och bli avslöjad som vanlig bonnläpp, blond, lågutbildad osv.
De som får vara med är bara K Ä N DA bloggare, hajjar du väl!?!
Först måste du bli flest-länkad , fet-länkad av flest i hjärncellsklubben fattar do?! Oj nu talade jag slang och det var ju inte meningen förstår ju alla som vet hur fint jag orerar för det mesta..hihi...inge smilies för det är fult att använda.
Eh! Är du journalist?
Man vet ju aldrig.
I så fall kan saken övervägas , eventuellt.
Ha ha ha..du kallar dig ju häxa din dumme fan. Hur kan du ens tro att du ska få besökare då??????
Massa bilder i bloggen och pynt och blingbling..SÅ blir man garanterar INTE tilltalad.
Inte i den här världen.
Det ska vara VIT blogg med många små foton på modeprylar och svart text.
VIT bakgrund sa ja!!!!!!!!!!!
Sen ska du eka om vad tidningarna i dag skrivit och ja du måste läsa dom ALLA innan du ens överväger att trycka på publicera.

Populär blir du kanske om du kan klara av att få till en dialog med det du och din snorunge pratat om på morgonen.
Känner du till nån designmöbel så lovar vi att höja ett undrandes ögonbryn, men det räcker verkligen inte för ett besök på din sida, så hur ska vi då få reda på om du har med nåt om design??? VA?
Gå å dra nåt gammalt över dig, och låt proffsen ses över en öl eller 2 på bloggölträffar i fred!!!
*

Idag är jag sorgsen.
Varför är min glädjemotor liksom bara 1 hästkraft?
I dag var det ju en underbar dag då mamma och syster kom hit och öste beröm över huset och verkligen unnar oss detta.
Jag har hela tiden ett lager sorg mellan mig, dem och livet självt känns det som.
Hela jag är liksom nerskruvad i volym av lusten och orken och tankeförmågan osv.
Bara ett svagt brus vibrerar och det är verkligen som om jag håller på att vissna, trots allt positivt runt om.
Min empati är låg, mina önskningar är få och små och det är mig likgiltigt nästan.
I hela mitt liv så har jag spänt mig för att slippa bli missförstådd.
I hela mitt liv har jag sänt ut vaga och förvirrade signaler till andra, trots att jag haft kloka ting inom mig som vill ut, men de har kommit ut helt fel.

Det var bara de första 4 åren i mitt liv som var totalt ohotade och där jag kände ÄKTA stark glädje och kunde ta emot ÄKTA stark kärlek från föräldrarna.
Sen började lekis.
Där fick jag ont i magen hela dagen.
Där började kraven och missbedömningarna och sen accelerade det tills jag kom till posten (påstvärket dårå) och fick ha det bra i några år bland alla gröna sorteringsfack och gott-doftande breven från jordens alla hörn.
Vad lycklig jag var som ung vuxen då jag blev kallad för en bra arbetskraft och dunkad i ryggen och hade bra kontakt med några vänner.

Sen kom hot om nedläggning av mitt mest trygga ställe=jobbet.
Sen gick jag fucking folkhögskola och inbillade mig att nästa braiga stimulerande jobb skulle bli fackligt politiskt.
Det sket sig då en pamp kastade papper om försäkringsregler på golvet framför mina fötter och var asförbannad så det stank adrenalin om fanskapet.
Jag begrep ingenting, mer än att jag måste gjort nåt fel..NU IGEN och som ingen nånsin skulle berätta för mig för det borde jag ju fatta , vad alla andra förstod.

Tappade tron på människan då mina bästa arbetskamrater och hela gänget fick åka på en obligatorisk- för- alla- anställda- kurs.
Jag fick inte följa med utan tvingades sitta med främlingar på den stora postterminalen, dit jag blev half om halvt "knalltransporterad" på grund av skadorna jag ådragit mig, men kämpat på som om inget hänt, på heltid med i över 6 år.

Att de nekade mig få åka med, dom på den arbetsplats jag tillbringat över 20 år, kränkte och skrämde mig djupt. De bara jävlades med mig de jävlarna......Jag som trodde vi var en familj.
Ja en dysfunktionell sådan hade vi utvecklats till, under hot om nedläggningar.
Alla mobbade alla och visade tänderna.
Vi som jämt dansade festade kramades och älskade varann då tiderna var trygga och anställningarna stabila i all evighet.

Innan dess hade bästa arbetskamraterna "gjort slut" med mig och det visade dom genom att ignorera mig och skita i att ta med mig på fest eller ringa och jag som ordnat fester på löpande band åt alla ,där dom var självskrivna+ tagit dem med ända in i min privata sfär med mina föräldrar, syskonet osv.

Jag har skrattande vandrat vägen framåt och hela tiden mött falskt leende människor som sagt sig vilja mitt bästa för att sen köra in stora kniven i ryggen på mig då jag litat på dem till max. Då var det tydligen dax.

*Meja ner det där miffot och visa dig inte med henne igen helst om du vill stå i rang själv*..verkar det som nån liten jävel satt på axeln på dem och väste.

När jag hade nåt att erbjuda som spännande fester, snygga killar så dög jag, men då de rotade sig med familjer och försvann så var jag bara vatten värd=nej inte så mkt värd..Vad säger jag..:-(

I alla de tusen skolorna gjorde jag bra i från mig då jag var pigg, men det var ju allt för sällan så lärarna blev DÅ besvikna på mig då de inte förstod att jag som hade mvg ena dagen kunde presterar ig den andra...

Nä se DET begrep inte jag heller om jag ska vara ärlig...Visste att jag måste ha nåt fel i skallen och vara lat och försökte då än hårdare och än mer studier..Herregud...finns snart ingen som pluggat fler år än mig..och definitivt inte nån som samtidigt jobbade varje dag som skolan pågick....

Nåt har jag ju att vara stolt över.
Men mörkret och motgångarna och kärlekslösheten utanför familjen med mamma och pappa har gjort mig likgiltig.
Tänk om jag aldrig kan känna normalt igen?
Tänk om jag inte kan gråta då nån dör t.ex.?
Har ingen lust att lära känna nya människor för jag har ju facit på dem.
Överraska mig någon!
Snälla!
Eller så stannar jag vid drömmar om att få bo granne igen med min längsta vänskap =Annica!:-)
Vi hade det bra vi och har inte övergivit varann.
Andrea vet också vad hon betyder för mig!
Några av er nätvänner också ska veta att ni har mycket att ge mig! Ni ger mig mycket.

Och det är ju också vid datorn jag för några sekunder i stöten kan få full livsgnista.
Aldrig att jag vänder livet ryggen, eller gör jag?

Nu kräver jag en brasa.Over and out!