Depressionshelvete

Nu är jag så där apatisk igen.
Inte så ledsen att jag gråter och ångesten är någorlunda under kontroll tack vare nya medicinen, men jag vill inte göra nånting alls och bara sover så fort jag kommer åt.

Nu sitter jag och väntar på att värkmedicinerna ska ta så jag kan ringa upp mamma för hon fyller år i dag.
Vill inte låta monotom på rösten då när jag ringer.

Vaknade kl 6 i morse då jag tvångsvände på dygnet, men var så moloken och som ett rakt streck inombords att jag blev tvungen att lägga mig igen. Trodde inte att jag skulle somna eftersom jag sovit både dag och natt, men hej vad jag bedrog mig.
Sov ändå.

Örat är dåligt igen och rinner.
Ibland undrar jag om det gör mig sån här.
Man undrar över tusen saker som kan ha försatt en i det här äckliga ickelivs-tillståndet.

Är livet slut nu?
Ska jag aldrig resa mig?
Vad är det jag drabbats av som fan inte går att hitta nån läsning om ens på internet?

Over and out!