midnatt råder

Sitter här och är lite ledsen och betänksam.
Funderar över vår sons framtid, utbildning, jobb osv.
Han har ett så fint bildsinne och är intresserad av att rita.
Dock är nog intresset för klassisk konst eller vad jag ska kalla det för, inte så stort.
Men då han sökte bild på gymnasiet så lämnade han in jättefina prover som t.ex stilleben med motiv av en mobiltelefon.
Han har en säkerhet som är klockren och det som gör mig ledsen är
att jag tror att han verkligen ligger på toppnivå vad det gäller att lära sig allt som har med bild och form att göra.
MEN han är som jag=inte så intresserad av det man själv är bäst på s a s.
Delvis intresserad=ja, men inte så stort att det kan bli ett yrke kanske?
Jag har toppnoteringar på tester som gäller språk.
Men är inte ett skit intresserad av att plugga språk.
Möjligen då engelska eller tyska om jag skulle få en högtalande lärare. Är ju halvt döv så det hänger nämligen på hur stark röst läraren har och han/hon kan fänglsa mig tillräckligt länge på lektionerna.

Sonen har läs och skrivsvårigheter som är bedömda bero på hans impulivititet och dåliga uppmärksamhetsförmåga mer än på dyslexi.
Men jag tror inte riktigt på den bedömningen då den dessutom är så nedslående. Om man har dyslexi kan man ju använda dator och andra hjälpmedel.
Ingen har ju hjälpt honom ordentligt med detta känner jag.
Här kommer min sorg in=jag och min älskade M har inte klarat av att hjälpa honom då vi också har skitsvårt att fokusera tillräckligt länge för att dels förmå sonen att ens gå med på att sitta med oss vid datorn och använda rättstavningsprogram.
Sonen säger själv att han visst vet hur man gör och att han kan stavningsprogrammet och använder det i skolan.
Men jag undrar ju ändå hur pass mycket?
Han får ig-varningar och jag blir så ledsen för hans skull.
Han är superintelligent, men något barnslig ännu.
Om man har otur så kan man ju vara lååångt efter sina kompisars mentala ålder ju äldre man blir.
Där står jag t.ex själv och stampar och känner mig som 30 år yngre än vad jag är.
Då menar jag inte ang mode och tonårsideer , utan om hur jag känner och tänker.
Jag är 46 år och är bästis med en tjej som är 23 år.
Vi synkar skitbra.
:-)
*hej Andrea*

Med folk utan adhd/npf som är i min egen ålder har jag nada gemensamt med.
De står inte ut med min fantasi och mitt virvlande.
Obs jag är inte en sån som tror jag är tonåring.
Vet inte hur jag ska beskriva det.
Ser inte ens ungdomlig ut ju.

När det gäller sonen så har han grymt bra fantasi och är snabbassocierande.
Tankarna far som raketer i skallen på honom.
Därför kan han vara mycket svår att förstå då han pratar ibland.

Jag känner mig just nu desperat och vill att han ska hamna rätt i livet och kunna göra fler val än vad jag och hans pappa kunnat göra någonsin.
Men hur?
Här är en skitbra folkhögskola i alla fall
Ses!