Ingen gråt i dag

Skönt!
Att slippa vakna ledsen för en gångs skull.
Mår inte så bra men mår ändå bra.
Kan man säga så?
;))
Drömde en sån konstig dröm med starka känslor.
M hade träffat en annan tjej (ovanligt va?)
Han hade inte gjort slut med mig ordentligt så jag hängde mig kvar, men var väldigt dyster i sinnet och uppgiven.
Tjejen figurerade bara i perforin, liksom väntandes på att M skulle ta henne i handen och flytta från mig och R men hon liksom väntade på hans intiiativ.
Jag tänkte hånfullt att det kan hon ju fortsätta vänta på för han gör alltid precis han själv vill och han kan nog dra ut på detta till dödagar om inget händer som tvingar honom att fatta beslut.

Vi satt på en buss och M satt i mitten.
Jag hade tvättat håret och var jättefint klädd, men jag kände att sånt imponerar nog inte på M och han har förmodligen inte ens märkt skillnaden.

Jag sa nåt och tjejen svarade att hon och M var i hop nu eller hur sa hon och vände sig mot M.
Han svarade att han inte var så säker på det och så blinkade han menande åt mig.
Jag sjönk i hop i hans knä och storgrät och sa att jag älskade honom och var så lättad över att det ändå fanns hopp för oss 2.

Sen blev jag rädd och tänkte att han sa ju faktiskt inte att han bestämt sig för att gå tillbaka till mig.
Jag frågade då och han sa att det nog var så ja.
Jag började skrika åt tjejen att hon inte skulle tro att hon skulle få M och att det var hemskt att jag inte fått reda på ett ja eller ett nej på om vi var i hop, men att det iofs betydde att M ville ha mig och att han alltid pratar så där diffust och mycket väl kan glömma och hoppa över såna petitesser som att tala om vem han är i hop med.
Det är inte viktigt för honom då han har autism.
Sa jag vidare??!!!

--slut dröm----
Jag vaknade lättad och med en enormt stor saknad i bröstet efter M.
Han kommer hem i dag från 5 dagars-turen till Gotland och begravningen han varit på där.

Dock oroar jag mig för att han inte har ringt så som han lovade.
Han kommer aldrig i håg att ringa hem nämligen så det är säkert så att allt gått bra och att det är kl 19 i kväll som de kommer.
Jag trodde att det skulle vara kl 7 på morgonen, men kom på att så var det nog inte.

Vaknade halvt och halvt och trodde att han kom hem i natt, för jag hörde massa ljud och ja det var nog R som var uppe på toa.

Här läste jag en ::artikel ::om en fru till en man med Aspergers syndrom och jävlar vad jag känner igen mig.
Men samtidigt känner jag inte igen mig i just henne, utan i det som händer i övrigt.
Jag och M måste vara som skapta för varann då ingen av oss klarar de sociala koderna och är helt nöjda med hur vi har det tillsammans.
:-)
En sak till som inte M gör men som hennes man gör är att den mannen hade massa ideer om hennes klädsel.
M skulle inte märka om jag så gick ut naken mitt i vinterna.
Han skulle bara säga att vill jag göra det så varsågod.
*asgarv*:o))

Vill ni läsa fler artiklar om autism och Asperger så läs dom här också.
::Gunilla G om att förstå sociala koder::
& denna:
Tony Attwood
::Vuxen - utan att förstå socialt samspel::

Det är så här livet ser ut för oss.
Det jag har svårast att acceptera är väl just detta att när jag fått min depression så har jag inte klarat att kitta i hop folk med oss och ingen annan tar ju över min roll.
Kan alltså inte räkna med att M knyter de viktiga kontakterna via telefon osv , när jag själv inte kan.

Mamma konstaterade krasst i dag i telefon att eftersom inte vi tar kontakt med vänner, släkt osv, så dör dom kontakterna ut.
Man måste ju egentligen kämpa rätt hårt från båda parter om det ska bli nån hållbar kontakt.

Jag vet ju innerst inne om detta.
Men är ändå vrålledsen över att det är så:-(

Over and out!