Vrålledsen plötsligt

I dag var halva dagen jättebra.
Jag fixade med uppdateringar av script inne på webhotellet.
Gick upp i tid i morse och åt frukost och kokade kaffe och var
allmänt på gott humör.
Fixade nya ::gästböcker:: till grafiksidan och kände mig så nöjd.

Sen vet jag inte vad som hände.
Kände mig jättesömnig så jag lade mig på sängen och så PANG började jag storgråta och har så gjort i över 2 timmar utan att somna.
Sonen märkte ingenting då dörren var stängd och han ser på tv med hög volym.
Nu är han på sitt rum vid datorn.

Har torkat tårarna, men det var då jävulen vilka sorgsna tankar som far i mitt huvud.
Det handlar alltid om samma sak då jag blir så här ledsen och det är tanken på att det är normalt att när man blir typ 90 år och har överlevt alla vänner och sina egna barn och man verkligen är ENSAM att man blir ledsen.
Sen tänker jag på att vi är bara i 40-årsåldern och lever ett liv som om vi redan vore 90 år och överlevt alla.
Telefonen ringer bara om det är nån försäljare eller myndighet.
Mamma ringer också i bland, men sen är det dödstyst.

-Vårt sociala liv har totaldött och vad är egentligen sorgligare än att fullt friska levande människor överger varandra?

Over and out!