Räknar min sorger

Skriver lite till samma dag...kl 9.50 pip.
I dag är det en sån där dag då jag räknar mina sorger.
Tyvärr är det nåt jag ägnar alldeles för stor del av min tid till.
Det är även det som jag tror gör att jag inte fungerar.

Det slog mig nyss då jag för 100:ade gången denna veckan gått och lagt mig för att jag har så mkt gråt i magen.
Gråten kommer sällan ut men ligger i botten av mig och spelar en sorgsen melodi.
Vet vilken melodi-slinga det är t.o.m och den har ett namn och är väldigt vanlig, spelas ofta menar jag.
Det är nån slags fiolmelodi som går i moll och som ofta figurerar i bakgrunden på sorgliga filmer.

Det är också en grej med mig att jag tänker så dramatiserande, filmiskt med repliker och allt.
När det grubblas så är det dialoger mellan mig och andra som spelas upp.
"De sa så och jag sa si..Undrar vad de innerst inne menar?"...tänker jag jämt.
& då tänker jag att de menar nog precis det som de säger och blir då iskall för det är inga snälla saker som sagts eller positiva utan misstro och missnöje med både mig och M har uttalats.:-(

Sen fantiserar jag om att man blir sams och kastar sig i famnen på varann skrattandes åt hur dum man varit som slängt bort tid på att tjura och sura.

Mina bästa vänner har det ju hänt att vi misstrott varann och blivit osams, men det har också gått att bli sams och skratta åt eländet efteråt.

Det jag funderat på är vad som skiljer dem jämfört med dem som jag inte kommer överens med nu t.ex.
Det är just deras förmåga att kunna uttrycka sig kärleksfullt och säga söta saker till mig som lugnar ner mig och som förmår mig att erkänna då jag har fel och de också.
Vi sluter vänskapens cirkel på så vis.

Men de som jag är osams länge med verkar sakna kärlek via ord och sakna förmåga att erkänna sina fel och be om förlåtelse samt viktigast av allt=förlåta mig för de brister jag har och då min tunga sluntit osv..
Att kunna se det komiska i det hela och att kunna dra ett streck, börja om och gå vidare.

Visst skulle jag nu kunna ta första steget, men drar mig då just på grund av att jag tror fan i mig inte de kommer att begripa vad jag erbjuder dem.

Det gör ont varenda dag , minut , sekund i mig att det blivit så här som det blivit mellan oss och tyvärr går det ut över alla mina vänner, nära och kära då jag blir så apatisk av att inte kunna lösa problemen.

Det dåliga samvetet jag skrev om förut i dag, handlar om det också på sätt och vis.

Önskar jag kunde bli arg och gå vidare , börja om från steg 1 och inte se mig om över axeln nånsin.
Detta måste få ett slut nångång.
Ids inte skriva i den låsta ens om detta.

-Tror att många många fler bloggare med mig har liknande problem, men kanske blir ni inte lika apatiska som jag av det?
Här inser jag att jag har ett stort eget problem att försöka bryta och göra bättre på nåt sätt.
Inte ska väl hela min familj få lida för detta?

Men jag sitter fast som i kvick-sand och kommer inte loss ur sorgeräknandet.
Vet inte heller hur jag ska kunna avgöra i framtiden ,vilka som har förmåga att gräla först och bli sams sen för utan det klarar jag inte av vänskapsrelationer.

I mitt fall är det ju vänskaper som hållit i över 20 år som brutits abrupt, överraskande och det är SÅ knäckande jämfört med en kort vänskap där man inser att man inte passar i hop.

Bla bla bla babbel bläää!
Orkar inte med mig själv..
Ses!