lördag, augusti 06, 2005

Aldrigheten

Vaknade för en timme sen kl 2 på natten.
Somnade gråtandes nån gång på dagen i går då jag läst på en hemsida där en mamma vars son blev knivhuggen i levern och dog, skrev och berättade om detta.
Han var så himla snygg killen och ung. Ca 28 år.

Hon skriver om sorgen och använde ordet :*aldrigheten* om att hon aldrig mer får träffa sin son.

Jag grät floder.

Tänkte att det är nackdelen med att ha en son som nu är snart vuxen=att han kan råka ut för slagsmål med knivar, vapen, sparkar och slag som kan döda honom.

Å andra sidan om vi haft en dotter, hade man oroats för våldtäkter och kvinnomisshandel.
Men det känns ändå som att man har oddsen emot sig om man är man, karl, kille eftersom krogslagsmål och gängslagsmål ute är så vanligt.

Vår son ser ut som en oskyldigt rådjur och vem vet om det kanske kan reta upp nån svartsjuk, galning med sprit eller droger i kroppen?
Bara hans vackra uppsyn kan ju kanske väcka konstiga aggressioner?
Ja! Så där går jag på då jag gråter och tänker.

Killen som dog hade varit rädd.

Han hade ringt sin bror från sjukhuset och sa då att han var så rädd och att han ville att brodern skulle komma dit, sen förblödde han efter operationen, nån halvtimme efter den var klar och läkarna hade hunnit meddela föräldrarna att operationen gått bra.
DÅ tvärvände förloppet och han dog.

Jag begriper inte hur dom ska kunna leva vidare, men samtidigt vet jag ju att min egen pappa dog lika hastigt och att vi defakto överlevde och att tiden efteråt inte var så farlig som jag föreställt mig de ggr som jag ofta tänkt på med fasa att om en förälder dör så dör vi också.

Sen har det hänt en del grejer som får mig att tro att pappa ändå finns där, fastän vi inte kan se honom.:-)
DET är en STOR tröst!!!

I övrigt är magen i olag och jag är ganska sömnig och lite ledsen att jag sov bort de ca 3 timmar jag hade tillsammans med min älskade M.

Han kommer ju hit å andra sidan om ca 5 timmar.:-).

Snart kanske magen lagt sig till ro och jag kan få koka lite kaffe.
Guuud vad kaffesugen jag är ändå.
See ya!

1 kommentarer:

Klockan augusti 06, 2005 4:05 fm , Anonymous Anonym sa...

Att förlora sina nära skrämmer mej otroligt mycket. Tror också att jag kommer att dö av ångest när mina föräldrar går bort.
Kan liksom inte tänka mej ett liv utan dom.
Usch, det här är tankar som kommer alltför ofta, och som ger mej ångest. Samtidigt försöker jag vänja mej vid tanken... för den dagen är ju oundviklig.

Hoppas din son och resten av familjen klarar sej bra!

kram /Mira

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida