Dåligt samvete

Är det nåt som är bra med att ha dåligt samvete?
Den driften eller reaktionen kanske jag ska kalla det för? Är enormt stor hos mig och
jag antar att det är meningen att det dåliga gnagande samvetet så få mig på fötter igen.

Nu är det så många saker att ha dåligt samvete för som tornar upp sig i fjärran eller rättare sagt rakt i plytet på mig.
Det gör så ont och förlamar mig och jag är så arg för att jag då inte bara genomför och rättare till
alla måsten och borden och livsnödvändigheter.

Jag har faktiskt åsikter om hur livet borde vara, men jag följer dem inte över huvudtaget längre.
Det gjorde jag förr.
Men det är ett stort frågetecken i min skalle nu för vad jag behöver göra härnäst för att rätta till allt.

Om ni kan tänka på hur det känns då nåt ligger fel. En bordsduk, besticken vid tallriken och hur det då kan krypa inom er för att ni ska rätta till det.
SÅ känner jag för precis ALLT numera och det är inga småsaker som "ligger fel" i mitt liv.

När jag är apatisk vilket jag är nu så blir t.ex inte maten lagad.
Läkarbesök blir inte gjorda.
Myror kommer in och slår kullerbyttor i det snart mögliga sockrade golvet.
Det äts fel och dricks fel och allt är skitigt och inga telefonsamtal blir ringda och ja allt bara förfaller.

Ni kan det tyckas lätt att anklaga sambon för att inte träda in i mitt ställe och rätta till allt , men han gör så himla mycket redan och det bara går inte att tvinga en person som på grund av mig blivit utbränd.
Inte på grund av mig och det är inget han säger, men utbrända är vi.

Vårt liv har gått ut på att rätta till saker som går snett hela tiden, med ekonomin, relationer, vardagssysslor, sjukdomar och handikapp.

Inte har vi hunnit odlat några hobbies ens. När skulle vi hunnit med dem?

Jag sitter här och ser att det som finns är EN STOR VARM KÄRLEKSKÄNSLA mellan oss, men nåt mer fungerar inte, men man kanske inte ska begära mer heller?

Äch! Jag gnäller bara.
En vacker dag blir allt bra igen.
Kanske allt börjar fungera igen då vi får stort hus med badkar?

Ses!