Åska och depp

Nu har det regnat som spön i backen i ett dygn snart och kraftiga åsksmällar dyker plötsligt upp så man får springa och slita alla kontakter ur väggarna.
Jobbigt!

Har blivit väckt varje gång jag sovit gott och det är rena tortyren.
Nu somnade jag i natt då det åskade och hade så väl behövt sova klart nu på morgonen men då ringde telefon.
Det var M som inte trodde att jag hunnit somna.
Han berättade att åskan slagit ner i ett ställverk och det gjorde att tunnelbanorna knappt går alls i dag.
Han blir kvar i stan, men har tagit 2 semesterdagar.
Dock ska han jobba midsommarafton.
Skit också!:-(
Jag vill inte vara ensam här då och jag vågar inte gå ner till festplatsen och jag vill inte att folk kommer hit sen på kvällen, som det händer att folk gör då festen börjat dra sig mot sitt slut.
Jag kommer släcka ner hela huset och gå och lägga mig då och inte öppna dörren.
Det är väl fan att man fått sån folkskräck, men jag får såna enorma problem med nerverna efter att folk varit här och jag orkar bara inte med oväntade besök längre.
Jag orkar nog inte med folk alls egentligen längre.

Är deppig då jag återigen börjar grubbla då jag ser att vi är så ensamma i vår familj.
Ingen kan komma på min födelsedag och alla vänner jag skulle kunnat bjuda finns inte längre vid min sida.
Det finns verkligen ingen IRL på flera mils avstånd som alls överväger att vara tillsammans med oss i familjen och jag kan inte begripa HUR det gick till då alla drog sig undand oss??

Om vi ändå vore en familj med missbruksproblem eller andra sociala problem, men det är vi ju inte.

Ändå lyser alla gammla vänner och släktingar med sin frånvaro.
När telefon ringer är det jämt jävla telefonförsäljare.
Jo! I bland är det så klart min älskade Andrea eller en till kär nätvän som jag träffat IRL också.
Och om jag inte hade dem och er här på nätet så skulle jag verkligen tro att jag ingenting var värd längre.

Jag vet att mitt dåliga mående gör att jag inte själv kan knyta och behålla kontakter längre om man med det menar att bjuda på fest och gå hem eller åka hem till folk, men så ska det väl inte vara HELA livet heller?

Jag upplever det som att folk dunstade omgående då de fick veta att jag gått i förtidspension.
När jag var vanligt sjukskriven så räknades jag tydligen, eftersom då fanns ju chansen att de skulle slippa skämmas över mig i all evighet och att jag kunde börja jobba igen.
Då pluggade jag ju också och hade siktet helt koncentrerat på att bli frisk, men så fick jag veta att jag inte kunde bli bra nånsin från den här värken och jag fixade inte skolan och jag blev djupt deprimerad och utmattad av alla år där jag skött barnen och sonens alla kontakter i och med hans svåra damp och försökt åka slalom mellan värkattackerna.
Skötte sen även släktkontakterna och kontakterna med sonens kompisars mammor och alla blev plötsligt otrevliga då och då emot mig och jag begrep inte varför???

Jag klarade inte längre att lösa anhopningen med konflikter och klagomål som berodde på oroligt små bagateller, och dessutom missförstånd.

-Jag var trevlig tillmötesgående in i absurbdum och dom blev bara mer och mer aggressiva och grälsjuka??:-/

Om det ändå vore jag som felat så hade jag ju kunnat be om ursäkt, men jag hade ju inte gjort nånting.


Jag tog helt enkelt slut och fick svårartad ångest som gav ännu mer värk i kroppen+svårare astma och sköldkörtelproblem och allt sånt gjorde mig riktig riktigt dålig.

Jag tror att alla märkte att jag inte längre hade nåt pansar och dom började då stöta med sina svärd emot min nakna kropp.

Människor fungerar som djur verkar det som.
Förutom en del som har civilkurage och dem har jag mött på internet.

Verkar som att alla vettiga människor tagit sin tillflykt hit.
;-)

I alla fall så fick jag också veta att vi har dubbla räkningar och en hel hög med andra räkningar som typ kommer kvartalsvis så vi får inte många ören över till M då han har semester nu 3 veckor efter midsommar.
Det påverkar väl också att jag blir nedstämd.

Men å andra sidan har vi ju pengar så det är inte det och jag är så glad att vi inte lever på marginalen längre.

Jo nu vet jag vad som bidrar mer till deppigheten.
Jag måste ringa 2 myndighetssamtal igen och jag klarar ju inte sånt längre, men gör det ändå varje gång och varje gång stegras ångesten så att jag känner det som om jag har en svår influensa.

Det är läskiga samtal för jag tror inte dom kommer att gå oss i händerna utan dom kommer skapa ännu mer frågor och ännu mer ångest.:-(

Ett asviktigt brev har antagligen inte kommit fram som påverkar så att vår son hamnar fel:-(

Ett annat brev måste skickas till min nya husläkare och den gamla ska tydligen vara avpolleterad i samma sekund som jag listade mig hos den nya här i kommunen.

Jag har inga namn och inget telefonummer kvar då vi i vår familj inte kan hålla reda på papper utan dom försvinner jämt och ständigt i röran här.

Snart sitter jag väl här utan medicin i värsta fall och det blir ju inte nådigt :-(
Är rädd att hamna i misstänksamhets-karusellen som var förut en gång, men där alla insåg att jag hade rätt tillslut, men jävlar vad jag fick ha ångest innan dom tog sig samman och nu ska väl samma skit upprepa sig igen.....Hatar!!!!!!!:-/

Förlåt denna deppig notering!
Ses!