Smärta låser själen ute.

Mår i dag?
 Ont och svettas. Det är på cellnivå det värker, även om det inte är absolut värsta styrkan på det hela. Har tagit alla tabletter och ändå så sipprar tillräckligt med värk igenom för att jag ska reagerar med att låsa mig både själsligt och fysiskt. Det som händer när det smärtar är att jag vill absolut inte prata med folk. Dels blir jag utmattad, men mest för att jag inte är mig själv och ofta säger fel saker som jag sen inte kan parera och anstränga mig för att förklara. Dels är det närminnet som spelar mig spratt som beror helt och hållet på att jag har mycket svår ADHD och kortidsminnet är som utplånat.
Det sade psykologen till mig att jag skulle tänka så att jag inget närminne har alls så blir det enklare. Man får ta till olika minnesknep. Jag brukar när jag ska t.ex ringa läkaren döpa frågorna till bokstäver och göra ett ord. Sist gick det vägen och jag kom i håg de 5 sakerna jag skulle be henne om. Kände mig länge stolt över att själv räknat ut ett sätt att minnas på:-)


I alla fall. Att inte kunna känna fullt ut för att jag blir abrupt avbruten av smärthugg som i sin tur påverkar andningen. Om jag ska känna igenom ordentligt en situation där jag interagerar med andra så måste andningen fungera. Fungerar inte den så tänker jag luddigt och dåligt och minns absolut inte vad jag själv nyss sagt.


Om jag i min ensamhet vill skapa något för att blidka en frustrerad själ, den som bor i mig, så måste jag ju också kunna andas och slappna av. När jag inte fick hjälp med medicienr och var som sjukast kunde jag t.ex bara måla svart-bruna bilder. Jag ritar på datorn. Hur jag än ansträngde mig att få till lite glada bilder så gick det inte.
Och att inte få sitta länge och fila på en bild störde mig också jättemycket. Domnande fingrar och svår värk i dem puttade bort mig från datorn i förtid s a s. Skaparprocessen avbröts. Kunde fått tröst i telefon och fick ofta det, men blev så utmattad av att prata att jag tillsist bett alla om att sluta upp att ringa och bara mejla mig i stället.


Sjuk är världen jag lever i och sjuk är min borg som är min kropp. Vill bli frisk. Ska bara orka vänta på att bli det. Hoppet är det sista som lämnar en sägs det och snart ska jag röntga hjärnan och jag önskar verkligen att de hittar en liten ofarlig tumör där som ställt till mycket av allt detta som gjort mig sjuk.

Kaffe muntrar upp. Bilden komer i  från Åsas Grafik och jag har tillstånd att använda den.

Over and out!