Underbar dag! Dags att dö?

Mår i dag? Bättre. I går hade jag fruktansvärd narkolepsikänning. Obs!! Har inte äkta narkolepsi utan nån form av sjuklig sömnighet. Läste på nätet om att man kan få sånt symptom på en reaktion som är farlig, som jag glömt nu vad det heter. Men om det är så som de skrev att man måste bege sig skyndsamt in till sjukhus, så fixar jag faktiskt inte att göra i ordning mig och åka. I så fall får jag åka i udda kläderna jag sovit i, svettig och skitig sen flera veckor tillbaka och ja då får man helt enkelt tvinga mig, alternativt får ambulans hämta mig men det tycker jag är att utnyttja dem i onödan, även fastän  jag inte kan och aldrig skulle tycka så om någon annan som kanske inte orkade ta sig själv till sjukhus. Är så trött på att vara sjuk att jag är rädd att jag stoppar huvudet i sanden och dör hellre än att jag anstränger mig.  Får ta mig i kragen och ringa husläkerskan och fråga vad jag ska göra då attackerna nu återkommer väldigt ofta och sitter i mycket längre än tidigare. Kanske har jag obalans i salter, vätska, elektolyterna eller vad det heter? Dricker ramlösa , äter några salta chips och dricker vatten till alla målen mat och däremellan också. Men då värmevädret sätter in så har jag kanske inte mycket att sätta emot och vad gör jag om det blir 30-40 graders fuktvärmeväder ute om jag mår så här skitdåligt allaredan???


Om jag dör. Har jag haft ett underbart liv ändå. Jag vet att jag har lidit och gnällt, men det räknar  jag inte, utan att jag har haft fantastisk uppväxt med världens snällaste föräldrar, syskon och sen blivit begåvad med en utomjordiskt snäll , spännande, sexig, klyftig man och fått ett underbart älskat barn tillsammans med honom överträffar alla miljonvinster på denna jorden. Har inte saknat något materiellt sett , jag som levtat i en välfärdstat. Har haft närhet till naturen och fått sett makalösa ting på olika platser livet igenom. Haft otroligt roliga och goda vänner. Fått lära mig om  så många vitt skilda saker. Att sen funktionshinder varit i vägen har så klart varit tråkigt men försvinner i alla fall mot allt det som varit bra. Innan jag blir för sjuk för att ha nån livskvalitet kvar , önskar jag dö knall och fall i så fall. Önskar givetvis få leva tills jag blir 100 år för sonens skull, men inte för min egen. Önskar givetvis att de nu ska komma på vad jag har för fel som stör ämnesomsättningen så att de kan sätta in rätt åtgärder och jag kanske kan bli starkare än så här åtminstone. Kunna få komma ut och orka ta hit folk på både fika och middag och få gå promenader i naturen. Mer än så önskar jag inte.

Over and out!