I går blev ju en fin dag

Mår i dag? Lite värk så här innan tabletterna har tagit. 
I går blev ju kvällen helt fantastisk jämfört med vad jag trodde tidigare på dagen , att den skulle bli, när jag skrev här i bloggen. 


Jag drack kaffe och i ett trollerislag klarade jag av att duscha. Wow! Måste vara det som är grejen. Dricka kaffe menar jag.  


Minns när vi jobbade på posten. Hårt och tungt jobb med massa sortering av stora brev och lyft av säckar, paket. När vi började dagen kl 5.45 med att fika innan vi startade upp. Då hade jag världens kraft och styrka i kroppen och mådde urbra. Men sen ändrades fikatiden till kl 6.30 och den halvtimmen var rena tortyren. Man var alldeles tung i kroppen och man jobbade lixom i ultrarapid. Efter fikat så var det som om någon hällt olja på alla muskler, senor, leder och man viftade brev som värsta väderkvarnsarmarna.:-)


Hursomhelst var jag ett vrak hela dagen i går, fram tills denna koppen kaffe. Det var expresso-kaffe. Sambon har fått dyr maskin i 50-årspresent.  (Ja jag vet att man inte stavar så men ändå.:-) Vips in i duschen och sen ut och wrooooom i väg på permobilen. Stod på som ett jehu i backarna här. OBS maxfart 14 km/h.


Sen kom söta grannen upp hit och knackade på. Vi har nog inte pratat på ett helt år, eftersom att jag bara legat härinne hela vintern, på soffan. Nu pratade vi och det var så himla roligt och givande.


Jag fick se busiga katter som en annan granne skaffat nyligen som bara är 10 månader och de är så härliga katter i den åldern. Jag fick frisk luft och fick se blommor och blader och fick sol på huden och därmed naturligt D-vitamin. Har ätit superstrong D-vitaminpiller då och då under året som gått för att jag inte klarat att gå ute. Jag kan alltså inte gå längre än några meter så pajjar ryggen. När jag skriver att jag inte kan, inte klarar av o.s.v så är det rent fysiskt som kroppen strejkar, inte viljan. En liten del blir automatiskt så klart psykiskt eftersom man blir ju deppig av att vara rörelsehindrad och därmed går mycket emot en och man får avstå från en mängd nöjen och det gör en ledsen ordentligt.


Nu ska jag försöka göra om bravuren i kväll när alla mediciner har tagit. Då ska jag be någon fotografera mig så att ni får bildbevis på att jag inte bara fabulerar här.-)


Nu har jag testat alla branta backarna här och vet att vrålåket håller för den typen av lutning.
Nu kan jag "gå promenader" med folk igen. Permobilen är nämligen tyst som en mus. Man kan prata och höra varandra och speciellt jag då som är 60% döv kan vara glad över att det inte är en bensinmotor utan elmotor på. Alltså hajja! Jag kan köra i väg 5.7 mil på en laddning om jag vill. Det är nästan fram och tillbaka till mamma som bor inne i stan vid Dramaten här i Stockholm.:-)


Och absolut att jag nu kan ta mig ner till havet (3 km) eller till skogsjön här (5 km).
Enda kruxet är att gaspedalen är en liten löjlig flärp som man måste hålla i hela tiden medans man kör och jag domnar i handen och i bland bara bromsar jag för att handen gör saker själv utan att jag har bett den, men det gick ändå rätt bra i går. Får väl tillverka en protes annars. Kanske ett snöre kan duga?
Glad som en lärka loggar jag ut härifrån nu.

Over and out!