tävlingsinriktad

I dag mår jag= humöret är hissat och värken är parkerad i kroppen där den ska vara. Tycker DEN ja, men inte jag he he;o)

Satt och läste lite bakåt i min blogg och såg inlägget där jag efterlyser rörelsehindrade vänner.

Undrade så vart den extatiska känslan kom i från vid tanken på att man som vänner skulle kunna plantera typ 2 blommor i sin trädgård tillsammans, eller kanske göra ett halvt halsband en hobbykväll.

JOmen dra mig på en spade baklänges. SJÄLVKLART slog det mig plötsligt. Jag vill ju tävla. Man behöver ju möta samma styrka när man tävlar mot nån och helst lite mer motstånd än så.

Men numera får jag aldrig tävla.
På jobbet hann jag, som frisk med så mkt att det var nog inte nån förutom min parhäst på jobbet, en tjej, vad det gällde att hinna med mycket och sortera mest post snabbare än nån annan,bergis i hela världen. Ursäkta skrytet!;-)

Jag får högre dopamintillförsel eller skarpare lina mellan synapserna som för dopaminet in i sina receptorer när jag blir EXTATISK över något.

Med andra ord.
Jag behöver tävla och det behöver säkert flera människor som är helt förvärkta och rörelsebegränsade därför.

Man kunde ju faktiskt ha riktigt riktigt roligt om man t.ex tävlade med enkla mål i siktet som typ 1½ halv blomlök , ner i jorden.

Vi skulle få massor att prata och skoja om. :-)
Vi skulle känna gemenskap igen osv osv.

Känner mig alltid utanför när friska tanter, som mig, står och pratar om hur mkt de hunnit med att städa, sy och pyssla och lagat mat och sportat osv.
Jag står där helt tyst och kan haspla ur mig, att ja jag kom ändå in i duschen i dag och jag väntar på applåder, men det kommer inga, såvida inte min käraste Andrea aka klockantio.org är på besök eller i telefonluren. HON applåderar och hurrar för mig när jag lyckas med att duscha:-)

Gud välsigne det barnet!!
:-

Sara Br!!!
VAD roligt att se dig här!!!!
Måste ta en titt in till dig och jag håller tummarna för att du skriver dagbok nu!!!!!
:-)

Kram på er alla ickesnobbar där ute i sajbern!
NI vet vilka ni är!!
:-)