Orolig

Mår i dag?Bra men har yrsel då jag petat i mitt dåliga öra som jag inte får göra för öronläkaren, men inte kan jag låta bli det.

Motion?Näääee och det grämer mig, men jag är fortfarande för klistrig tydligen och väldigt obeslutsam med allt som rör sig utanför datorns värld. Börjar tro att detta är ett slags knarkbeteende. Ett beroende som gör att man beter sig på samma sätt som en heroinist, fast det är datorn då som drar så här hårt i stället för sprutor??!!

Humör?Halvgott

Värk på en skala 1-10?2


Nu är jag en orolig själ i vuxen ålder.
Som barn var jag helt harmonisk och fattade inte ens hur det kändes att vara orolig och ängslig.
Då tror man ju att man ska klara sig från att få ångestsjukdomar när man vet och känner med hela sin själ att man fått allt som man behöver hemifrån i form av kärlek och trygghet.
Men hej vad man bedrog sig.
Under x antal år har jag varit spänd som en fiolsträng på grund av yttre världsliga problem.
Borde nog bli buddist . Åtminstone lärt mig att meditera.
Men det man i dag vet är att om man hamnat i långvarig stress så är man sen för alltid benägen att snabbt reagera med stressreaktioner ute i kroppen och det är inte alls bra.
Det är också handikappande.
Här sitter jag inne. Dag ut och dag in.
Trots att jag längtar ut i naturen nåt så oerhört.
Vågar inte gå på vägarna i rädsla för överfall och inte vågar jag gå in i skogen heller då mina sinnen inte är skärpta.
Jag varken ser eller hör ordentligt så det är faktiskt farligt.
Jag kan ramla, fastna, bli överfallen av både älg och björn och varg och lo.
;) Risken för det är mininmal, men alla de djuren har ju siktats här ute på orten.
Sen har jag en paranoia för att bli skjuten av misstag av nån jägare.
Det är även soldater ute i vår skog på övningar och så ligger det en hundgård mitt inne i skogen där hundar plötsligt kan dyka upp och på mig, inbillar jag mig som har hundskräck.

Så här rädd var jag ju inte förut alls.
Tvärsom gjorde jag exakt vad som föll mig in och bara skakade av mig varningar från andra om sånt här.
Jag var jättemodig.
Hade bra kondition eftersom vi rörde oss utomhus hela dagarna och hela somrarna till sent in på höstarna och sen på alla helger och lov.
Så även om jag är född i stan så har jag fått tillräckliga natur-injektioner för att verkligen uppskatta utomhuslivet.
Det sägs att barn som växer upp i stan, aldrig kan ta igen det som en som är uppvuxen på landet har fått lära sig om naturen och de kan aldrig få den rätta känslan för djurliv och natur.
Men jag vet inte om det är sant?
Om det är det så har jag i alla fall fått lära mig det livet och det är jag så glad över.
:-)


När man sitter inne och inte vågar nånting och inte orkar heller nånting då kroppen förtvinar i musklerna och själen, så blir man bara räddare och räddare och mer och mer social fobi utvecklar sig med tiden.

Jag får be till gud att något sker som gör att jag får vänner igen härute som vill gå med mig i skogar och på promenader och som kan berika min själ så som t.ex Kraxa alltid gjort i hela mitt liv och en del andra förr om åren som inte längre vill veta av mig som det verkar.:-(
Ja det gäller inte Kraxa då, men vi bor för långt i från varandra i dagsläget.

Det är inte andras fel heller att jag är isolerad , eftersom jag tar inte kontakt med dem längre. Kan inte då det är nåt fel på mig som gör att jag varken ringer eller försöker hålla kontakten då jag oftast är för seg i skallen.
Då och då piggnar jag till, men det räcker tydligen bara till att ringa till mamma och Andrea och sen ringer några upp mig också som tur är.
Vänner jag träffat på nätet då.

Jag lever upp då jag får hjälpa andra människor.
Nu har jag ju ett litet projekt/uppdrag och det sparkade liv i mig i många timmar i går och i förrgår.
:-)
Man kan säga att jag levererar , men sen bara somnar jag..
Av utmattning.
Så chefen i fråga får inte tag på mig då denne behöver för då sover lilla jag.
Jamen så kan man ju inte hålla på på ett riktigt jobb heller?!

Dessutom fick jag snorvärk av att jag inte begränsade mig utan fortsatte då det gjorde ont att skriva..:-(
Kan lätt föreställa mig en vecka på nåt jobb och hur lätt jag spårar ur då man minst anar det s a s och det skulle ju inte tollereras.
Ingen kan anställa en människa som måste sova 70% av tiden och bara kan jobba om det inte värker och det väldigt oregelbundet.

Ett jobb skulle ändå rädda livet på mig, om jag vore frisk.
Det är ett jobb jag verkligen skulle behöva men då måste jag bli frisk igen.
Hur fan blir man frisk????????

Man kan ju använda fötterna om man inte kan använda armarna, men det gäller folk som då inte har ont i sina armar därför att det går inte att utföra uppgifter då man har nervsmärtor. Inte samtidigt som det pågår och därmed kan man inte använda sina fötter heller för det kräver ju koncentration och jag har inte det.

Det finns faktiskt folk som med hat i blicken sagt åt mig att använda mina fötter till att pyssla och jobba i trädgården och att ja precis som de tyckte att jag var lat/dum som inte kommit på det själv.
:-(

Nu ska jag sätta in ett sött foto på några barn med npf.
Dessa barn har hoppat i våra sängar ända upp i tonåren.
Det gick bra även om vi tänkte att nu får vi köpa nya madrasser..he he;o)))
Det är skönt med folk som har adhd-npf eftersom dom är barn ända tills dom dör.
De/vi behåller oftast ett barns seende och jag tror faktiskt att en vacker dag kommer det synas på bild då man scannar av hjärnorna på oss.
Det synns på blicken.
Barns ögon är som brunnar och det finns stjärnor i deras blickar.
:-)

Klicka på lilla bilden för att se den stor



See ya!