självkänsla

Mår i dag?Bättre

Motion?Nej

Humör?Lite nedstämd, men i stort sett bra

Värk på en skala 1-10?3

Förkylning på väg bort och jag tror att febern är borta.
Är så jädrans trött bara.

Synd då det är strålande väder ute och jag har så många saker jag
skulle behöva göra/handla osv.:-/
Men orken finns inte.

Det jobbigaste med att ha varit deprimerad med svår ångest samt x antal fysiska problem är att man inte kan sparka sig själv i arslet och tvinga sig iväg.
När man inte kan göra det så uppfylls man (läs jag) av ett enormt självförakt.

Kan inte begripa varför jag känner så då jag aldrig nånsin skulle se ner på nån annan människa med samma sjukdomar som mig själv, på det viset????

Antagligen så är det så att jag tänker mig hur dömande människor tänker på mig och hur jag gör och inte gör och hur mkt bättre de skulle handskas med detta om de vore i mina kläder.

Jag bryr mig kanske för mkt om vad ANDRA ev tänker och tycker ?
Jamen jag har ju massa goda vänner här på nätet och mina bästisar Kraxa och Andrea som inte gör annat än tror på mig och uppmuntrar mig och hindrar mig då jag säger att jag själv är dum, värdelös osv.
Ska inte det vara viktigare än vad ev andra idioter tycker om mig??????
Blir så arg på mig själv att jag inte kan sträcka på mig och visa dem jag älskar att deras stöd är viktigast av allt.
Jamen då är jag ju där igen=föraktar mig själv för det , nu i stället.
-Kan jag inte, är jag programmerad att förakta svaghet kan man ju undra??

Inte hemifrån i alla fall , därför att mamma, åtminstone, har alltid predikat rättvisa och människors lika värde.
Pappa också vad det gäller arbetarklassen, men jag minns att han hade nåt emot bögar och svarta.

Han är nu död sen 1979 och man får tänka på vilka tidsepokrar det rör sig om, inte för att det är nån ursäkt men en förklaring.

Syrran sa en gång vid matbordet att hon ville gifta sig med en svart man för att få söta svarta barn.
Då morrade farsan åt syrran och jag spärrade upp ögonen och öronen av förvåning över att höra rasistiska ord från min egen pappa lixom....

Pappa och jag och syrran hann aldrig med att gå på djupet i diskussioner kring detta , eftersom att han dog strax därefter då hon bara var 14 år och jag 19 år på det 20:e.

Mamma och pappa har alltid varit hyggliga och omtänksamma och kärleksfulla emot oss.
Pappa särkilt var den som tröstade och kramades.

Mamma var mindre fysisk men otroligt om sig och kring sig och pratade massor med oss och svarade alltid noga och eftertänksamt på våra frågor.

Men jag försöker att härleda varifrån min dåliga självkänsla kommer sig utav.

Skolan vet jag ju har dragit ner mig i skiten av självutplåning då jag dels var halvt döv och hade svåra koncentrationssvårigheter...svår svår adhd+dcd har jag ju haft sen jag föddes och det påverkar i allt.
I relationer
I inlärningsituationer.
osv...
De som inte begrep sig på mig, sa ju att jag var både lat och dum i huvudet och lättlurad, naiv ouppfostrad, egocentrisk osv osv..är omdömen jag fått höra till döddagar.
Men även väldigt snälla saker har sagts om mig av de mina bästa vännerna.
-Varför väger inte deras 0rd högre?
Elller så gör deras ord det och utan dem hade jag varit död i dag...
Så kan det också vara..

Over and out!