måndag, september 11, 2006

Hur gick det i skolan?

Är i ett sömngångarstadie nu igen.
Är som en katt som bara sover och sover och drömmer och drömmer.

Orkar inte längre kämpa emot alla mina konstiga krämpor och sömnproblem, eftersom det enda jag får är skam och skuldkänslor.

Som en kär vän sa. Vad är det för bra med att dubbla bördan genom att vara arg på sig själv och känna skuld, samtidigt som man inte mår bra?

Men det är mkt svårt att inte känna enorma skamkänslor när man inte hjälper till här hemma och övrig familj får sån börda att bära med städning, matlagning, inköp osv.

Förut var det bara värken som hindrade mig, men jag gjorde åtminstone minst 25% av det man ska göra och resten planerade jag och grejade så att sambon kunde utföra resten.
Eftersom vi har adhd osv så är just planeringsförmågan dålig, men det gick bra då man liksom delade upp det genom att jag planerade och talade om vad som skulle göras och han utförde sysslorna.

Han brukar säga åt mig att jag ska skrika lite på honom , för då går han igång.
Och bara gör det jag säger och han påstår att det känns bäst så.
;-))
Men nu är ju min hjärna så pass degig att det inte går att planera och mitt temprament är totalt förändrat av den slöhet som underfunktionen i sköldkörteln åstakommit.
Undrar om jag kan komma i håg att beskriva det här för läkaren på Onsdag?

Nåt skoj händer i alla fall här och det är att sonen kom hem i dag med solsken i blick och man såg hans skrattgropar.
:-)
-Varför?
Jo! Därför att det hade varit roligt första skoldagen på tekniklinjen i dag.
Han hade träffat flera från förra klassen , som slutat av samma anledningar som han själv=det blev för mycket ansvar att liksom planera och genomföra sina egna gymnasiestudier.
Han träffade en av kompisarna här som han känt sen han föddes, men inte sett mkt av de senaste ca 5 åren.

Nu måste vi ut och shoppa lite rutiga och randiga block för det står inte skolan för och skolmaten kostar 10 kr och 8 kronor om man köper ett häfte, per dag.

Det är väl moderaterna som genomfört det här i kommunen.:-(

Forumen står still, men några medlemmar har anmält sig i alla fall och det är kul.
Jag surfar efter info på nätet så vi ska ha ett gediget underlag för diskussionen framöver.

Jag vacklar mellan att tycka att det är så pass få som är emot diagnoser och de är samtidigt ofta dåligt pålästa och har heller ingen erfarenhet av adhd-npf.

Men sen tänker jag på alla anställda i skolorna som hela tiden verkar tro att det kärfve säger är gediget framforskat och de får ett förakt för oss föräldrar och barnen och de tror att vi är olyckliga och lever i misär och att barnen är miljöskadade osv osv och det är därför de inte kan lära sig saker och blir nedstämda eller bråkiga.

Detta måste utrotas=tron på att det psykosociala är största boven i dramat.
De ger ju helt fel hjälp när de tror så och oftast ingen hjälp alls då de anser att det är i hemmet det brister.
Hur nu det kan vara möjligt att man får dyslexi av hemma miljön och varför hjälper de inte till med det dom är utbildade till=ge stöd åt våra barn?

Det måste vara nåt kardinalfel i lärarutbildnigen då de år efter år släpper ut lärare som inte vet hur man handskas med alla typer av elever.

Fortfarande sitter våra barn med npf, tysta i klassrummen, längst bak och försöker att inte dra på sig uppmärksamhet och sen får de problem med självkänslan och det kan gå åt olika håll på sikt, men sällan åt nåt bra håll.
:-(
Eller så är de utagerande och slåss och bråkar för att de identifierat sig med ett barn som inte duger och då är det lika bra att leva upp till den rollen, samtidigt som man har problem rent biologiskt med humöret och orken osv.

Om alla skäller på en och tyckr man gör fel hela dagarna så då är det väl inte konstigt om man stämplar sig själv som värdelös???????!!!!
Det mina vänner är mycket värre än den eventuella medicinska stämpel man får genom en riktig diagnos och efterföljande stöd.

T.ex så lär man sig som förälder att ge fan i att skälla och påpeka alla små fel som barnet gör och man börjar ha tålamod i kubik och hjälper till i stället med det som är svårt.

Ens vänner förstår en och vill leka med en bara de fått en förklaring och att nån vuxen hela tiden kan gripa in och förklara varför ett bråk uppstår, utan att skuldbelägga något av barnen.

Jag har levt i 18 år med en son som har svår damp och jag tror jag sett allt faktiskt och ändå har han aldrig varit utåtagerande, men han har haft minst 2 kompisar som varit sådana, men det har fixat sig när jag jämt hjälpt dem och de har blivit sams då.

Detta hade inte varit möjligt om jag inte fått inblick på riktigt och äkta erfarenheter vid sidan av alla teoretiska skrifter jag också läst samtidigt.

Det är harmoni som råder i vår familj och vi skojar mkt om hur dana vi är och har varit nu då vi inte har nån hemsk teori som jag t.ex hade att sambon nog var mansgris som inte svarade på tilltal.
Sonen opererades i öronen av samma orsak, samt att han höjde volymen på tvn till högsta.
Öronläkaren tyckte att om man året runt gör så, så är det nog bra med operation.
Annars brukar öronbarn bli friska över sommarhalvåret.

Ja det är så mkt att berätta kring det här att det nog får bli en bok så småningom.
Har en kompis som i alla år sagt åt mig att skriva en barnbok, eftersom jag var duktig på att hitta på historier ur fantasin, och sitta på kvällarna med dem i dunklet av ett ljus i vår lillstuga och berätta.
:-))
Ja vi får väl se.
Kanske skriver jag både ock.
-Kanske kan man lita på barnen att de förstår vad jag vill återge ang dem ?
Det tror jag, därför att barn är så klyftiga innan dimmornas ridåer av skuld dragits ner som en rullgardin för dem.
Så som det ofta är på oss vuxna.

Nu sover vår duktiga son som alldeles frivilligt gick och lade sig kl 21.30.
Han tar jättebra ansvar har vi märkt.
Det har han inte ärfvt av oss..hihi
:-)
See ya!

4 kommentarer:

Klockan september 12, 2006 7:25 fm , Anonymous Anonym sa...

Vad roligt att R trivs på det nya gymnasieprogrammet! =) Det är väl så att till slut hamnar man ändå i ett gott gäng, med likasinnade, för det mesta. Dottern har det precis så; de är ett litet men tajt gäng av flickor (och en gosse) och de har så mycket gemensamt att ingen känner sig utanför. Dessutom är det ett stort plus att ingen av dem röker eller dricker. Man känner sig lite tryggare som mamma då...

Självklart är du välkommen att skriva och läsa på bloggen! Den startade jag mest för att jag inte trivs på lunarstorm (där jag fört dagbok i flera år)..De gör om så mycket hela tiden och det mesta (c:a 90%) kostar pengar. Vägrar betala för att få lite smajlisgubbar eller fina bakgrunder. Löjligt ju! *pfft*

Flunsan ger inte med sig, tyvärr. Men jag ska inte klaga. Har orkat både städa och laga mat både igår och idag. Det ska jämföras med 3 dagars soffliggning innan. *ryyys*

Ha det underbart gottigt, vännen!

 
Klockan september 12, 2006 9:02 fm , Anonymous Anonym sa...

Hej vännen!
Vilken lycka att R var så glad när han kom hem idag. Jätte-kul!!!! :)

Jadu, debatterna om detta med diagnoser...jag är ju egentligen inte så insatt men sunt förnuft tror jag mig ha och det räcker ju för att man ska förstå en del.

Du vet ju att jag hade hand om en kille med Aspbergers syndrom. Jag hade som uppgift att träna honom på det sociala planet. Vi gick på bio, var ute och åt, lagade mat tillsammans, hyrde film mm. Han hade stora problem att se folk i ögonen och pratade gärna OM folk istället för TILL dem. Under åren vi umgicks så tränade han upp sig från att ha varit så gott som asocial till att våga prata med folk och se dom i ögonen. Om det var min förtjänst eller om han bara mognade låter jag vara osagt :)
Hursomhelst, idag har han gått ut 3-årig teknisk, har körkort, har jobb och har flyttat till lägenhet. Ingen trodde att han skulle fixa teknisk, utom jag som sa: Sök, du kan alltid läsa om det via komvux om det mot förmodan inte går. Han sökte och gick ut med VG och MVG i ALLA ämnen. Han som inte ens hade fullständigt betyg från 9:an.
Det jag vill säga är att även om det finns en diagnos, så är det inget fel på intelligensen och det är ju du och din familj ett lysande exempel på. Få människor jag känner kan argumentera och skriva som du gör.
Det skulle vara varje människas rätt att få hjälp med sådana saker som är ett problem t ex planering, ekonomi, städning etc. Och social träning om det behövs. Att få ledsagare är ju en rättighet, varför är då inte det andra oxå det?
Oj, jag skriver snart en roman här *skratt*
Kramisar i massor!!!!!!!

 
Klockan september 13, 2006 11:57 fm , Anonymous Anonym sa...

Känner igen det där med skamkänslorna när man inte hjälper till och gör sitt som man borde göra men på nåt sätt så försöker jag jobba med det där känslorna ..
man gör ju så gott man kan och ibland har man ju dagar då nada funkar. man får helt enkelt lära sig bli mindre hård mot sig själv men det är ju lättare sagt än gjort.

Är hemma nu efter 14 dagar i Turkiet. Skiter i allt med tvätt och sånt och unnar mig surftid så jag kan uppa mig hos mina favoriter. :-)

onsdagskramizar till dig

 
Klockan september 13, 2006 12:20 em , Anonymous Anonym sa...

Japp, han har varit i Cezsme många gånger. Nåndag ska vi åka dit tillsammans. Hans morbror har sommarhus där. Lär vara mysigt.
Lycka till hos doktorn idag.
kraaaam

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida