Upprättelse-adhd-utredning start

Upprättelse för första gången på 46 år , fick jag i går.
Läkaren vi träffade, jag , syster och min mamma, var en enormt
samlad person.
Är djupt imponerad av honom.
Trots att jag och mamma svävade ut i för långa meningar som svar på de frågor han ställde
så återgick han hela tiden och frågade det som behövdes fråga och det var MÅNGA frågor.
Jag som trott att jag vet det mesta om adhd-damp-asperg-osv, fick veta saker jag inte hade en
aning om förut.
Tillexempel så förklarade han att om man har adhd-damp och äter de här sorternas antideppmediciner som jag
nu ätit i så många år, olika sorter, så kan man bli precis så förlamad och inaktiv som jag varit dom senaste ca 6 åren.

Man reagerar helt enkelt på olika sätt på mediciner och jag har fått en stark reaktion , andra får mindre reaktioner om jag
förstod honom rätt nu.
Därmed inte sagt att jag ska sluta med dessa medicinerna.
Vi ska prata mediciner mer på slutet av utredningen.
Nu pågår det ett gediget detektivarbete där jag skall kartläggas via gamla journalanteckningar som jag lämnat efter mig
genom alla turer genom vården.
Det är inga tunna saker utan enorma luntor.
Har ju legat på sjukhus och har en lång historia av smärtproblematik och öronproblem och andra saker.

Nu känns det som att detta inlägget kan bli en mil långt så jag försöker korta ner det.
-Jag fick ett otroligt kunnigt och vänligt bemötande.
-Jag fick bekräftelse på att jag har stora svårigheter med koncentration och uppmärksamhet.
-Vad för diagnos det lutar åt sa han så här om=jag är helt nollställd för nu ska vi ta reda på allt först.
-Han förklarade många av symptomen och varför de uppkommer som t.ex hur illa jag mår och hur trött jag blir i nästan alla
situationer vad det gäller skolor och jobb och i relationer.
-Jag kan inte sortera alla intrycken och missar även signaler och vad som händer i kommunikationen mellan mig och andra och det
är därför som jag kan bli osams utan att begripa vad som egentligen hände.
-Jag får inte hela bilden klar för mig då jag har sånt sjå med att stå upprätt och försöka lyssna in andra.
-Jag avläser dem antagligen fel och dom avläser mig fel.
-Han sa det viktigaste av allt. =*du kan få hjälp med allt detta*
-Han sa också=*du ska inte gå hemma och vara förtidspensionär utan måste få nåt att göra*
:-))
Jag blev så hoppfylld och så himla lycklig då han sa så.
Även fastän jag är så här sjuk nu med värk, ångest och så vidare så kanske jag faktiskt kan få bli friskare med rätt
stöd och mediciner och insatser.
-Jag vågade även berätta att vi inte har det så bra hemma med städningen och matlagningen då ingen av oss kan hålla ordning
och ja det är kaos men mitt i kaoset har vi varandra och älskar varann och trivs med varann så vi har ju inga såna här familjeproblem
med den biten.
-Han frågade om detta så inget av det jag sa var nåt jag själv drog upp.
-Blev så impad av att slippa sitta och förklara och bli trött och rädd att inte bli förstådd.
Han förstod precis allt vi sa.
-Mamma fick redogöra för hur jag var som barn och hon tycker jag var enormt lätt att ha med att göra och att allt fungerat
från födslen.
;-)))
Men han drog ur henne de svar han behövde som t.ex att jag är för tidigt född och att jag var mkt mindre och magrare än jämnåriga.
Sen berättade mamma också att jag var otroligt jobbig från 12 års ålder och framåt.
-Syrran bekräftade genom att berätta att hon varje dag i princip satt hemma och hade ont i magen över att jag var ute och rände och att
det skulle hända mig nåt hemskt med tanke på alla situationer jag hamnade i.
-Detta var det mest intressanta möte jag nånsin suttit i.
Det gällde ju MIG.:)))he he:))
Men på ett konstruktivt sätt och med stor värdighet trots att vi pratade om jobbiga saker.

Jag fick hemläxa och då plirade han med glimten i ögat åt mig då han sa att;* nu ska du få läxor.*
Sen sa han att jag inte skulle få panik och att om jag inte klarade nåt av detta så skulle dom ta över.
Jag lovade att göra allt jag kunde.
Ska t.ex ringa myndigheter och begära in journaler och jag kan ju få panikattacker av att behöva ringa.
Men eftersom både syrran och läkaren uppmuntrade mig genom att berätta att journalerna är=MINA och dom ska bara ge ut dom till mig och dom kan
inte vägra, så känner jag mig rätt så morsk nu.
:-))

Han tog även upp autism och berättade även där saker jag inte visste.
Som att det nästan inte är nån skillnad mellan aspergers syndrom och högfungerande autism, utan det hänger på om man
haft språkstörningar sen man var liten.
Många med asperger har ju ett bra språk och pratar bra tidigt, medans en del har svåra artikulationsproblem och så sa han nåt fint ord som
jag hört men kommer inte i håg just nu.
Ska fråga igen sen.

Syrran sa att jag och M är så olika så att jag ska ha högfungerande autism är väl inte så troligt, men då protesterade läkaren och förklarade
ingående att det kan se väldigt olika ut när det gäller män och kvinnor.
Kvinnor med asperger/hfa kan t.ex vara väldigt sociala.
Män ofta inte osv.
Jag frågade om han trodde jag kunde ha asperger och det var då han sa att än så länge är han nollställd och drar inga slutsatser.
Det han var helt säker på var detta med koncentrationssvårigheterna och uppmärksamhetsproblemen och kommunikationssvårigheterna.
Än så länge då.;-)

Nu känner jag mig så lycklig inombords.
Bli tagen på allvar på detta sättet är enormt läkande och helande.
:-)

Fick även tips och råd angående vår älskade son.
Han har ju svår damp och har det jobbigt nu i skolan.
Läkaren här föreslog att sonen kanske kunde få slippa gympan så han kan ägna sin ork åt de andra ämnena.
Har jag inte tänkt på.
Gud vilken bra ide.
Ska på elevvårdskonferrens strax efter jul och då ska jag ta tag i detta med R och se till att dom anpassar sig till hans funktionshinder och inte
kräver sånt av R som han inte klarar av.
T.ex behöver han skriftlig information om vilka läxor han har.
Vi här hemma måste få veta vad han ska prestera i läxväg för vi måste ju påminna honom och sätta i gång honom.
Han är ju helt upptagen nu med att försöka få i hop vad han ska göra så han mäktar ju inte med att sen göra det han ska stackarn,
:-(
Såna här småsaker som att inte orka med gympan då han hinner bli trött bara av att klä om och att inte veta vad lärarna vill att man ska
göra , gör oss med adhd/damp helt utmattade.

Nu ska jag avrunda.
I natt kom vattnet i kranarna tillbaka...Tjohej vad skööööööööööööönt!
:-)
Jag mår bra i dag och kände av värken ganska svårt i går kväll, men så klingade den av av nån anledning som jag inte begriper.
:)
I går vågade jag även åka taxi hem från centrum och jag handlade lite saker som hårmousse, shampon och god mat.
Kunde även bära upp maten utan att ramla.
:-)
Känner mig så levande plötsligt...Hoppet återvände..
Massa kramar till er alla i cyber och stort tack för kommentarer och mejl!!!!!!!!!!!!!!
See ya!