Tagit mig en cigg

?
Har rökt en halv cigg i dag med väldigt torr tobak och inget filter.
Började givetvis att hosta.
Blossen var goda.
Tror jag ska ta mig en cigg ungefär varannan månad bara för att påminna mig om att inget blir bättre bara för att jag röker.
Det är detta som gnagt i mig sen en tid tillbaka=tankar om att jag måste rituellt få röka minst en period till för att klara av att sluta för evigt.
Löjligt!
Nu vet jag.
Jag måste inte alls röka för att kunna sluta röka, men det är gott så varför hycka om det?

Kanske röker jag en till cigg.
Kanske inte.
Den som lever får se.

Det som hjälpt bäst är nikorette-tuggummina. De där som är mjuka, men som jag glömt namnet på.
M ska få handla nya för jag har nog inte haft några på snart 2 veckor och jag kände att hade jag bara haft ett tuggummi nu så hade jag nog hejdat mig att ta upp ciggpapper och leta i burken och inte hitta ciggpapper för att sedan hitta ett i en kaffekopp.
Det var egentligen för omständigt och ett tuggummi hade alla ggr fått mig bort från de här tankarna som ledde till handling.

I övrigt är depressionen så pass djup fortfarande att jag inte ens ids att gå ut och mata


I bland gör M och R det, men inte så regelbundet som jag.
Men om missen jamar (brukar höra honom då jag sitter på toan)så brukar jag inte kunna stå emot, hur nere jag än är och jag tror han äter hemma för i går kväll ratade han köttbullar och korv och DET brukar han aldrig göra annars.:-)

Solen skiner och jag får jättestor längtan efter att få gå ut och gå på promenad.
Har alltså stor lust, vilja , sug efter att göra massa saker men kan inte röra mig.
:-(

Minskade lite på cipramilen igen eftersom jag nu är lite lite pyttelite mindre deprimerad och ja det är inte lika yrsligt och konstig ångest nu, men fortfarande känns det som om någon dött eller att nåt hemskt har hänt.

Har bara haft såna här känningar 2 ggr förut och det var då pappa dog och när en kille gjorde slut.

Nu har jag efter det, haft sån här hemsk gråtklump i halsen många många morgnar då jag vaknat i åratal har det pågått så jag börjar fan i mig snart tro att det är nåt knäppt som hänt med känslolivet sen pappa dog och det är ju ända sen 1979.

Har sagt det till t.ex syrran för många år sen, men hon trodde inte det kunde vara så då.
Men min bästa jobbarkompis sa till mig att hon tyckte jag varit ledsen i massa år och det var kring 1990 hon sa det till mig.

Men ångesten och denna apati har jag bara haft senaste max 4 åren.
Tror att just ångestdelen är på grund av medicinerna.
En del av apatin beror på Cipramil.
Men kärnan i sorgsenheten kommer av sorg och den värsta sorg jag haft är då min pappa gick i från oss en morgon och aldrig mer kom hem igen.
Han dog av ett astmaanfall då det var iskallt ute. 15-grader.
Sen kan han ha varit påverkad av att vi hade katt också.
Vi visste ju inte då på tiden att han kunde vara allergisk utan att såna här pricktest visar nåt eller så kan det komma senare och han hade bara testat sig 1 gång , som visade allergi endast mot hund, då vi skaffade katten och sen blev katten hela 22 år gammal.
Katten var väl i typ 10 årsåldern då pappa dog.

Dumma jag satt med astmaatacker ute på verandan eftersom vi tog med katten hit ut till landet.
Jag vägrade inse faran i detta och kunde bara avstå från katten på vinterna, hösten, våren.
Katten skulle blivit ledsen om han inte fick följa med så vi hade inget val heller för den delen förutom att avliva honom och det skulle ha känts som att mörda syrran ungefär.

Jag kan verkligen förstå dem som har djur trots astma och allergi för det är så svårt att lämna ett älskat djur.

Nu kan jag dock inte alls ha djur inomhus för min astma är 7 resor värre numera.
Pappa dog av ett anfall och inga läkare har vågat lova mig att jag inte kan dö.
*Du kan dö knall och fall* säger dom:-(

Precis så dog min pappa.
Hann bara föll av en stol inne i en affär.

Min bästa jobbarkompis mormor, som var som en mamma åt henne och hon växte upp med mormor och morfar.
Henns mormor dog på exakt samma sätt.
Det tog bara nån sekund så tvärdog dom.Jag tror inte att folk känner till att sånt kan hända.
Och varje gång jag försöker berätta så känner jag instinktivt att jag inte blir hörd.
Förstår om det är svår information att ta till sig.

Nu är jag apnervös här.
Det kan komma folk som ska inspektera tomten och huset.
AVSKYR oväntade besök och mamma sa att de bara inte kan komma bara så där utan dom måste ju ringa och boka en tid.

Men man vet ju aldrig om folk får för sig att bara svänga förbi i mån av tid.

Det hänger ruttna pelagonier på verandan och det ser ut som om huset är övergivet och jag är nu så skitig och äcklig att jag inte kan öppna om det knackar på.:-(

Undrar om man kan få städhjälp även fastän 2 fysiskt friska karlar bor här?
Ibland blir jag bara skitförbannad över att ingen torkar golvet här om inte jag gör det.
Jag har ju aldrig kunnat städa på grund av värken, men jag kunde göra punktinsatser förut.
Varför kan dom inte skura golven egentligen?Börjar faktiskt att reta upp mig på det därför att det skulle göra mycket för min deppression om bara golven vore rena åtminstone.

M har städat bokhyllan och han diskar undan i köket och tvättar och hänger tvätt, men han tar inte toan och inte golven och jag vågar inte fråga därför att han gör redan allting och alldeles för mycket , mot vad 3 pers skulle kunna göra tillsammmans.

Jag vill inte att han ska känna sig kritiserad av mig och bli ledsen och därmed få ett evigt motstånd och motvilja emot att städa golven typ:-(

Jag kan skita i allt, men jag kan inte med att myndigheter kommer hit och det är så här skitigt.
DÄR går gränsen liksom.

M har städat Rs rum också, men det beckar ju igen på nolltid igen.
R har motoriska problem av flera orsaker och han klarar inte att småplocka.
Det har vi stor förståelse för.
Men jisses vad man måste hålla efter då det dessutom kastas på golvet=allt och dyra cd-skivor också , kan lilla under kastade kläder så man trampar sönder dem.

När jag punktinsatsstädade förr så gjorde jag nog mer än vad jag själv uppfattade för det var fint i Rs lekrum då.
Jag tyckte om att sortera hans grejer, men kunde inte ta i dem så jag sopade ihop dem med skyffel och ställde sen fram lådor i plast och kastade ner allt på en gång däri.
:-)
Lite damm följde med, men va fan det mesta kunde jag skaka åt sidan.
:-))
Gosedjuren var tjocka nog , så dem kunde jag gripa tag i utan att få ont.

Det är typ pincett-greppet som gör att mina fingrar domnar och liksom jag får sen-drag i händerna som gör sjukt ont.
Om ni haft sendrag under foten så vet ni hur det känns va?
& jag får även änkestötar=sådana man får om man råkar slå i armbågen i dörrkarmen och det är därför att mina senor och nerver är vridna inuti armarna.
Det har man sett då man skurit upp dem vid operation.

Jävligt jobbig då man får en änkestöt i t.ex tummen ner inne i handen och tappar kaffekoppen med hett kaffe t.ex.
Många, nästan alla våra glas går sönder jämt och ständigt härhemma då alla 3 är fumliga.
M har också sorterat sönder sina händer på posten då han också jobbade där sen 15års åldern.
Han skruvar och mekar ju också väldigt mycket än i dag.
Händerna värker på ett väldigt likt sätt som mina händer värker på måste jag ju säga.

Nu känner jag i händerna att det är fullt med grus i dem. Känslan alltså.
Men jag får inte de här hemska smärtorna sen ca 3 månader tillbaka i tiden.
Väldigt överraskande är det att slippa dem.
Efter typ 20 år snart med fruktansvärd värk som dessutom accelerat och 2 somrar var det så outhärdligt att jag ökade morfindosen till det 3-dubbla.
Denna sommar har det gått åt rätt håll.

Men jag som trodde att jag direkt skulle börja röra mig och städa här hemma om jag bara slapp värken, har alltså ramlat ner i en apati som inte är av denna världen.

Kan inte göra ett skit.
:-(
Det tycker jag är så konstigt.
Detta med att jag har en lust inombords och en stark vilja till förändring eller att bara få gå ut och få småpyssla, dutta med matlagning och hänga tvätt och få liksom igång mig.
Jag har enorm sådan lust och vilja, men kroppen och hjärnan lyder mig inte.
Bläääääääääääääääääääää!
Over and out!