Lingonvecka/Djupare depp

Bara å inse=min depression har fördjupats.

Tog därför dubbel dos med cipramil i dag.
Läkaren har sagt att jag kan göra så och gärna då kring mens.
Jag är sämre och egentligen är det väl inte värre med det än när man försämras i kronisk luftrörskatarr, magkatarr eller vad som helst som är fysiskt.
Är man sjuk så kan man bli sjukare.

Jag har såna fördomar emot min egen psykiska hälsa att jag blir förbannad på mig själv eftersom jag vet ju så mycket bättre än att hålla på och klanka på mig själv och tycka att jag borde kunna göra nåt åt min sjuka.
Det kan jag ju fan inte.
Det är ju självklart för jag är inte proffs på att bota depression och ångest.
Om jag går och får hjälp så kan dom ändå bara ta mig en bit över ytan.
Att hålla mig flytande brukar jag klara av själv, men jag har svårt att acceptera att inte få må bra nånsin.

Jag vill inte ta nån plats i psykvården ifrån nån bättre behövande och jag tror det är därför som jag inte har så där jättestor lust att gå till psykolog.

En sådan skulle nog bara säga sånt jag redan vet känns det som.
Det jag skulle vilja få ur mig i samtal med en psykolog är just såna här grubblerier som jag fastnat i ang vänskap. Och min pappas död och hur jag eventuellt sörjt på felaktigt sätt.

En kognitiv psykolog är jag nyfiken på om dom vet nåt jag inte vet om och om det kanske finns nåt som kan få mig ur apatin här.
Men jag är ju så pass apatisk att jag kanske inte följer de träningsprogram och övningar jag kanske kan få där.

Går ju inte utanför dörren här och nu måste jag till både öronläkare och husläkare för att jag lovat dem att komma redan i slutet av augusti-september och nu är i halvvägs in i oktober:-(

Syrran har flera ggr sagt åt mig att när jag är så här sjuk att jag inte kan gå ut, så kan dom inte ha krav på att jag ska passa tider och inte utebli, så som min förra husläkare och den psykologen jag skulle till då sa.
De avskrev mig då jag ringt återbud 2 ggr i rad:-/

Det är detta jag vet om och det är därför jag sitter som i ett moment 22.
Kan inte lova att komma och därför kan jag inte med att beställa tid och ta tider från bättre behövande som kanske har toppångest och svåra trauman i bagaget, men som kan passa tider.

Hade tänkt berätta allt detta i den låsta dagboken, men sket i det eftersom jag fan inte känner några människor längre så då kan inga släktingar eller kompisar lida för min öppenhet ändå.

De jag har kvar i form av vänner och min mamma och syster är sådana som inte skäms för att jag är psykiskt sjuk så dem skadar det inte när jag nu skriver av mig här inne i bloggen.

Jag kan vara manodepressiv som en följd eller pålagring på den mycket troliga adhd som jag ska utredas för snart.

Nu har det gått 1 år och få se nu.....1 år och fem månader.
Väntetiden är 1½ år.
1 månad kvar då.

Min bästa yngsta vän har lovat att komma och bo med mig och följa med mig (läs släpa med mig om jag inte klarar att gå)så att jag inte utblir från besöken.

Ibland undrar jag om jag verkligen har en vanlig depression eftersom jag kan bli så hysteriskt glad mellan varven.
Jag ler nog och skrattar åt något minst varje dag.
När man läser om depression så låter det som att man hela tiden ska bara vara allvarlig och inte se nåt roligt i livet.
Det kan ju jag, men jag känner också som att alla mina känslor är nedtonade förutom korta avbräck med skratt och glada tankar.

När jag kommer igång med att rita eller koda html känner jag mig tillfreds, vilket jag fått för mig att man inte ska kunna göra vid djup klinisk depression.

Men å andra sidan sjunker jag ner djupt i svarta grubblerier med många svåra känslor av sorg över förlorad kontakt med människor.
Svåra känslor över att ha tappat greppet om hemmet mig själv och vardagen.
Stor förlust av alla mina forna förmågor till att göra saker praktiskt och planera och se till att allt fungerar här hemma.

Sambon som har högfungerande autism och adhd
och sonen med svår damp .
De orkar ju inte med mer än att satsa på heltid i skolan och på arbetet.
De är tvugna att sova och vila övrig tid på dygnet.
Det är ju inte konstigt alls, men att 2 karlar inte kan sköta ett hem vore annars knäppt om vi säger att som jag då , mamman, frugan blivit sjuk.

De borde ju hoppa in i mitt ställe.

Andra ensamstående kvinnor med barn, och ofta flera barn i varierande åldrar, både jobbar heltid och städar, lagar mat , syr och bakar och är med på möten i alla barnens skolor och fritidsprojekt osv osv....

Men nu är inte vi det fullt fungerande familjen på långa vägar och jag är STOLT över min älskade son som satsar så på att klara sig själv och plugga och min älskade livskamrat som kämpar sig blodig för att vi ska få i hop pengar till våran ekonomi som inte är så där vidare perfekt, men fungerar.

Försök förstå hur det ser ut här hemma då ingen tvättar eller torkar golv eller skurar toan.
INGEN gör detta, mer än i bland.

När jag var psykiskt friskare så skrek jag igång sambon (han har själv sagt att det var väldigt bra att jag gjorde så för han behöver kraftig stimuli för att reagera. Typiskt autistiskt det med om någon tvivlar.)
och jag sade åt honom, hela tiden, vad som skulle göras + att jag själv höll på tills händerna strejkade, men vi fick verkligen 10000ggr mer gjort härhemma då på tiden och det var RENT inomhus åtminstone och alla fick minst 2 mål lagad nyttig näringsrik mat.

Numera lagar jag mat kanske 4-5 ggr i veckan och resten äts på skola och jobb och MC donalds och från Pizzerior.

Är inte helt nöjd med den födan kan jag ju meddela.

Det knackade på fönstret här för ca 2 timmar sen och jag klarade inte att öppna för håret står på ända och jag stinker, tror jag.

Jag längtar efter lite värdighet och att vara smutsig och äta skitmat och gå omkring i ett supertrångt hus som är skitigt överallt är allt annat än värdigt.

Klart slut!