Ärftlig initiativlöshet

Vet inte var i dypölen jag befinner mig nu.
Inte nere i botten och heller inte ovanför ytan.

Fakta är att jag inte kan ta tag i allt och göra i ordning i köket för att tvätta mig och det har nu gått låång tid sen senast:-(

Jag känner till 3 personer i min släkt som varit och är lika illa ute som mig.
Det slog mig häromdagen att detta måste vara ärftligt beteende och inte inlärt eftersom vi alla haft samma miljö´och bakgrund och ja familjeförhållanden som varit helt okej.

När jag kämpar och kämpar för att komma tillbaka till ett fungerande liv, så kanske det inte går på grund av ett allvarligt fysiskt fel i hjärnan???

Hjääälp!
Det slog mig hårt i skallen de här tankarna eftersom jag ju vet att adhd är till 80% ärftligt och i vårt fall har ju läkarna redan konstaterat det.
I bland kan ju förlossningskador och för tidig födsel vara bidragande orsaker.
Jag är för tidigt född iofs med 1 månad, men jag mådde jättebra även faskt jag bara vägde 1.9 kilo och var lång som en linjal.
Behövde inte ens kuvös och bröstmjölk fick ju av mamma som satt hemma och pumpade ur och pappa åkte upp till Kronprinsesan Louvisa som sjukhuset hette där jag låg 1 månad.

Men det finns 2 saker som kan ha gjort mig osäker här i livet och det är 2 långa sjukhusvistelser på den tiden då dom inte begrep att föräldrarna och närkontakten oss emellan att den var viktig.

Men att vara otrygg till att inte klara sin hygien är nog lite långsökt.
Det har visst hänt mig många störande och orande saker de senaste 15 åren så det kan ju ockås göra en väldigt sjuk om man inte tål motgångar så bra.

Men jag vet ju vilken krigisk och viljestark människa jag är och hur bra jag överlevt förr bara genom att moblisera de här krafterna.
Jobbade ju redan som 14 åring och gick sen i skola samtidigt som jag jobbade halvtid varje kväll och då bodde jag själv och skötte mig själv och hade 0 problem med adl-funktionerna.

Det var först då jag fick fysiska besvar i form av kronvärk som det började så sakta att gå utför.
Men här kommer det intressanta=mina 2 släktingar som är precis som mig eller var.
De var också riktiga kämpar och den ena hade eget skomakeri.

Men han var tvungen att sitta och kedjeröka om nätterna för att orka och han hade samma problem med sömnen som jag och släkting 1 har.
Han verkar också ha orkat mindre och mindre med åren.
Det tycks ha börjat i medelåldern för oss alla 3.

-Vad fan är det för sjukdom jag drabbats av????
Ska ta upp detta med neuropsykiatrin då jag kommer dit på utredningen.
Kommer inte ge mig förrens jag får en godtagbar förklaring och dessutom stöd och hjälp för det är så fruktansvärt förnedrande att inte klara sig själv längre.

Värst är andras förakt och dömaden om att jag skulle vilja själv ha det så här och att jag är lat och utan viljekraft.
Vet ju att jag inte är det för 5 öre, men många har ju bara känt mig som sjuk och de tycks inte lyssna då jag berättar om hur mycket jag orkade förut.

Det är inte mitt tänkande det är fel på men ändå så har jag fått höra: TÄNK POSITIVT!!!! Grrrrrrrrrrrrrrrr!:-(


I dag har vi fyllt i bygglovsansökan+15 till papper ang husbygget.
:-)

Ses!