Deppvändning

Nu tror jag deppen är på väg bort igen.
Det känns skönt.
Ingen yrsel eller tankestörningar eller nåt.

Lagade en smaskig middag med stekta, kokta fläskotletter och gjorde gräddsås på spadet och hade mängder med potatis som jag stekte till.
R har ätit typ 3 portioner och host! Jag med.
:-)

Med bantandet går det inte alls.
Men det skiter jag i nu.
Nu ska jag använda järnviljan till nåt annat.
Att få till vardagsrutiner nämligen.

Har fått en konstig envis stark vilja på sistone och det känns som det finns styrka över även efter att vi slutat röka.
Mysko.
Så har jag aldrig nånsin känt förut.
Att det är lätt.

Mår oerhört bra de stunder jag kommer ihåg att vi faktiskt inte röker längre.
Tror att det lyckas denna gången eftersom jag laddat omedvetet länge genom att ställa frågor till mig själv tyst som så här:
-*Känns det verkligen bra nu då du röker Ankie?*
-*Slipper du depp och ångest nu?*Svaren var ju nej på allihopa frågorna och nu då jag ibland blir röksugen så frågar jag mig själv:
-*Är det värt besväret att röka då du ändå inte mår bättre av det Ankie?*
-Svaret är ju nej och jag totalglömmer rökningen därför känns det som.

Det är jobbigare för M.
Han har inte gått på kurser i mental träning och avslappning så som jag gjort.
Jag har haft åratal till att öva och arbeta in tankemönster, men han vet ju inte hur man gör och jag kan inte lära ut.

Har jättelänge tänkt försöka lära ut självhypnos via hemsidan, men det är ett stort område och jag är opedagogisk till max.
Kolla bara in min php-amatör-skola så får ni se.*ASG*:-)

Härligt är det att äntligen känna sig harmonisk och vara utan värk, spänningar, andningsproblem, gråtklumpar i halsen och jag tycker jag också brukar ha ett hemskt tryck i öronen de dagar jag är nere för räkning.

Allt detta kan iofs självhypnos hjälpa emot, men det krävs koncentrationsförmåga som jag inte har.
Jag vet att den kan bli bättre om jag bara får nån slags rutin i vardagen att hålla mig i.

Det är hemskt men sant=vi som har adhd/damp/högfungerande autism i familjen skulle ju för vår sons skull om inte annat verkligen ha rutinerna injobbade och jag skäms som en hund över hur vi tappat greppet här.

Det var annorlunda förut under sonens första 11 år typ.
Gud ! VAD jag såg till att allt fungerade runt honom då.
Inte för många intryck och stökigt och vi åt middag på utsatt tid, i princip och alla mellanmål, frukostar osv.
ALLT funkade och jag satsade järnet på att hålla sones socala kontakter vid liv.
Hade jämt en bunt barn hemma hos oss.

Sen fick jag ett nervöst sammabrott år 1999-2000 nånstans där.
Fick flera sådana och gick helt ner i botten och slog i.
Fick prova x antal antideppressiva medel och det som gjorde mig glad var Buspar, men jag blev tyärr *för* glad:-/
Det slog slint och jag var hysteriskt euforisk så att min älskade sambo reagerade med svartsjuka.

Jag kastade då pillren lång väg, men mådde inte bra och har sen dess inte fått upp humöret och orken igen.
Mer än sporadiskt.

Nu har jag fått sköna tips av Nina på Ninaweb

Hon och jag är lika i måendet och hon är en riktig kämpe som jag har STOR respekt för eftersom hon är en person med hjärtat på rätta stället och har en kampförmåga och en dessutom förmåga att bena ut vad problem består i.
Pudelns kärna når hon.

Nu vet jag att även om jag får till en någolunda stabil vardag med rutiner så kommer ju inte adhd att gå sin väg.
Jag kommer att bli knäckt över att misslyckas, men nu tänker jag försöka med samma knep som med rökningen=fråga mig själv frågor som:
*-Mår du bättre i att bara lägga dig ner då ångesten kommer Ankie?*Ni kan nog ana svaret va?
:o)

Se ya!