fredag, september 30, 2005

Mejlinlägg-depp

Nu klipper jag ut ur ett mejl för jag orkar inte skriva.
Önskar jag hade färdiga mallar att skicka de rara människor som mejlat mig och skrivit i min gästbok på sistone också för dom måste ju tro att jag är en riktig arrogant snobb som inte svarat än:-(
Jag tänker på det hela tiden att jag ska skriva.
Men när jag skriver då sker det utan planering så en del får inlägg från mig som inte skrivit till mig och andra som skrivit får inga svar.
Hatar mig själv för detta beteendet:-(
Okej !
Nedan mejl får väl berätta om hur jag mår.

*Man är ensam i hela världen.
Det gäller alla.

Jag har just nu en stördykning i depp men det
beror ju bara på signalsubstanser och hormoner.
Blir såååå jäääla trött på att det håller i sig.
Fick må bra de första 14 dagarna då jag inte
rökte.
Trodde då i min enfald att jag löst mitt
deppproblem , men tji fick jag:-(
Nu har jag bara legat ner i en hel vecka och
hemmet förfaller
och jag vill inte visa för R hur jag mår så
jag försöker från liggande läge ha min humor
i behåll och pratar och skrattar.

Men kanske ser han ändå clownen som gråter ,
tänker jag och sover så många timmar jag kan så
det inte ska märkas.

Hela livet ser ut att ljusna med husbygge och allt
och ändå är det svarta natten inom mig.???!!!!
Nåt skit är det rent fysiskt som ställer till
detta och en förklaring kan ju vara mitt
medicin-beroende.
Är ju faktiskt morfinist (äter medicinen Tradolan)och märker så tydligt
varje gång som medicinen går ur kroppen hur jag
börjar att må illa, skaka och bli yr och få diffus
värk i hela min lekamen.
Dos nr 2 brukar ge en uppåtskjuts, men inte med
humöret.
Har som en gråtknut i halsen hela tiden och nån
jävla musik i moll som hela tiden spelar lågt och
ohörbart inne i huvudet.
Tankarna knyter sig och hoppar än hit och än dit
och jag får absolut stenhårt klister och kan inte
ens äta mat.

Mamma märkte direkt att jag sjönk neråt för då
ringer jag inte och när hon ringer så kan jag
nästan inte prata.
Är ju superöveraktiv då jag pratar om och när jag
är glad.

Jag har så lite ork så att om nån skulle hjälpa
mig så kan jag inte ta emot hjälpen.
Jag ger upp.

*

1 kommentarer:

Klockan september 30, 2005 6:10 em , Anonymous Anonym sa...

Vännen jag vet precis hur det känns att vara sådär tröstlös, det spelar liksom tyvärr ingen roll vad vänner säger till en, men det brukar i alla fall på något sätt kännas bra att veta att någon tänker på en och jag är säker på att många tänker på dig och önskar att du ska må bra snart igen. Visst är det bra med sjukdomsinsikt, det är inte bara bra, det är nästan livsviktigt för att kunna må bättre, att man vet att det är fel på signal systemet så att man inte tror att man skapar sin sjukdom/depression själv. Men som min syster brukar säga, en människa som amputerat ett ben, vet mycket väl att benet är borta, men vad hjälper det, benet växer inte ut i alla fall.
Jag hoppas du förstår hur jag menar, vet ibland inte om jag kan formulera mig på ett vettigt sätt *skratt* Kramisar från Annica

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida