Brukar du gå 1 mil till jobbet?

I dag mår jag= Värkbefriad nära på i händerna. I övrigt känns det bra i kroppen, men jag har inte vågat röra mig ännu, eftersom det är först då jag kan få reda på om jag kanske kan klara av lite mer än annars. Mer än annars= allt som kan pågå utanför en säng, soffa, ca 10 % jämfört med vad andra friska individer gör, eller kan göra.

"Det man inte vet, lider man inte av", tänker jag och fortsätter tillvaron i vertikaläge på sofflocket.

Ja jo jag sitter ju här också förstås. Här vid datorn menar jag då.
Men jag är väldigt sömnig efter att ha vaknat av en mardröm, som som vanligt går ut på att jag och min bästa jobbarkompis från förr, har slagit ihjäl och grävt ner folk och nu kommer polisen för att förhöra oss.

Snacka om att jag måste ha lik i garderoben, så många stackars människor som passerat revy och som har blivit nackade och sen nedgrävda på tomten, i mina drömmar. Jag skjuter aldrig någon, utan det är nedklubbning, blodigt våld som gäller här. ...BRUTALITET!! ...är bara förnamnet lixom:-/

Har inte tid att analysera varför och vad drömmarna betyder.
Orkar inte längre dagdrömma och försöka lista ut vad livet går ut på och varför så mycket sorg och skräck härskar i mitt undermedvetna.

Jag vill bara leva i nuet, dag för dag. 1 dag i taget.
Det är ju problem hela tiden, varenda sekund som man kan snöa in på och lida av i parti och minut om man vill. Jag föredrar numera att blunda och hålla för öronen.

Just nu är det sonen som som vanligt hamnar i trassel på grund av sin svåra ADHD.
Han har en gnutta autism också och behöver förutsägbarhet i sin vardag.

Han är tapper som få och gör mycket för att passa in och följa skolans mål och riktlinjer, men nu har det gått över styr.

Han har fått en praktikplats som ligger så illa till att han måste gå över 1 mil fram och tillbaka varje dag. Det går nämligen inga bussar.

Han fick inte i förväg veta arbetstiderna heller. Allt har varit diffust och så fick han influensan mitt upp i alltihop och man får ju bara vara borta 1 vecka utan läkarintyg.

Han var förbi av trötthet och hosta så i Måndagskväll ringde han till dagiset som är en Waldorfpedagogisk sak, och sa rakt av att han inte kommer dit nåt mer.

Självklart får han då skit av lärare, rektor m.fl.:-/
De kan inte förstå honom här alls.

Han har varit duktig och ringt dem alla och försökt att med egna ord berätta att det blev för mycket för honom att gå så långt och en bit är på motorväg utan trottoar och sen upp för 1 kilometer lång brant backe, mitt inne i skogen.

Jävla kommun man bor i som inte kan ha vettiga kommunikationer för alla sina invånare. :-(

Bussen tar nämligen en paus och åker inte förbi våran väg mer än typ 1 gång jättetidigt på morgonen och 2 ggr sent på kvällarna.
Men ingen buss går ända fram till det här prao-stället.

Ja vi har faktiskt siktat både björn och varg här i trakterna, så jag blir lite skraj när jag ser sonen framför mig, gå helt ensam som ett lovligt byte i skog och mark och på skogsvägen.:-/

I bland medför ADHD ätstörningar och sonen kan sägas ha en lindrig form kanske. Han kan inte äta vegetariskt och det var sånt dom serverar på det här stället.
Köket han ska praktisera i var mindre än en garderob.

Jag och sambon har sagt till sonen att man får stå ut med mycket i arbetslivet och man tjänar på att bita i hop och genomlida eländet för att få sin månadslön.
Under tiden kan man smida planer på bättre jobb eller att starta eget företag så att man en vacker dag kan få trivas med att jobba.
Man tjänar på att härdas genom att stå ut med olika obehag.

Men nu har ju sonen världens hosta och hög sänka efter att ha varit sjuk i influensan och att be honom gå 1 mil om dagen i det tillståndet på fastande mage i upplösningstillstånd p.g.a att dagen inte är planerad, är kanske lite för mycket begärt?

Eller vad tycker ni?
Ska han härdas och få gå dit i alla fall?