Normalt åldrande?

I dag mår jag=Gråten i halsen och förstår inte riktigt varför, som så ofta annars.
Har några orsaker förstås.
1 av dem är att jag blir ensam här, men det talar jag inte om på internet , exakt när, men det kan i alla fall bidra till ledsenheten.

Har en tendens att skriva här i bloggen när jag mår skit.
Vet inte varför, men jag glömmer ofta att skriva här när allt är bra.

Är oftast så lättad de timmar, ev dagar jag får må bra, att jag är lite skrockfull och tror att om jag gör ditten och datten så ramlar nog en tegelsten i mitt huvud och ja så är jag tillbaka i elände igen.

Försöker samla mig att städa och laga mat vid de tillfällena, så det är nog därför jag inte bloggar då kanske.

Oftar händer det att jag bara samlar och samlar och väntar och medicinerar och när tiden gått så att kroppen äntligen tycks vara utvilad, så är det bara nån timma kvar tills allt vänder neråt igen.

Jävligt jobbigt, är bara förnamnet på hela detta syndromet:-(

Grannarna säger till mig då jag försöker förklara hur svagt mående jag är, att vi håller på att bli gamla och skröpliga och måste väl mena då på att jag är frisk, men naturligt åldrande eller??

I dag ringde en mkt god vän på dörren här.
Vi ses ca 1 gång om året på en fika och hon och hennes man brukar få komma på oväntande besök då.

Men i dag kunde jag inte släppa in nån, eftersom jag mår skit och luktar skit och hela huset ser ut som skit inuti.
De förstod inte. Det var inte hennes man som var med denna gången, utan en annan gammal pojkvän till migs, flickvän. Ä äää NUuu blir det krångligt.

Hursomhelst känner jag inte den andra som var med, mer än att hon varit med några tillfällen förr då vi varit och badat och grillat och sånt.

De bor heller inte här i stan, som min gode vän gör.
Men vi bor lååångt norrut och hon bor lååångt söderut till.

Jag pratade med mamma i telefon då de kom och jag sa som det var att jag mådde dåligt så vi kunde inte prata, fika osv.
De hörde nog inte eller kunde kanske inte tro sina öron, för de sa att det var okej att jag pratade i telefon och de skulle sätta sig ute och vänta på mig.

Jag upprepade då det jag sagt om att jag mår dåligt och sa att vi får nog säga hej då, nu för jag kan inte träffa nån i dag.

De studsade bakåt en aning.
Till saken hör att jag redan har berättat hur det ligger till med mig och mina sjukdomar, i telefon till min gode vän, då hon frågade om hon fick åka hit och sova över i några dagar, att sånt kan jag inte längre göra, då jag är så här sjuk och jag berättade att jag var väldigt förändrad och att det nog kunde vara svårt att förstå, men att hon inte skulle ta illa vid, för om jag varit frisk hade jag mer än gärna velat ha besök, med övernattning och allt vad det innebär.

Det har gått så långt nu med mig att jag inte pratar med någon annan än mamma i telefon.

Har låst mig så kapitalt, efter många, för mig, jobbiga duster.

Men det är inte egentligen så att dusterna varit överjävliga utan min tollerans för gräl har varit liten och nu minskat till noll-punkten.

Tycker SÅ illa om att blodtrycket höjs och jag får yrsel och hjärtklappning av att bråka och ord-duellera att jag hellre skiter i att umgås alls, med någon alls.

Så gammal är jag nu mentalt.

Kan dock ha en och annan släktträff och en och annan grillkväll, fikakväll med grannar, men efter såna tillställningar så behöver jag sova i minst 2 dygn.

Det är både kroppen och psyket som tar ordentligt med stryk och sist hade jag värk i varenda cell i hela kroppen och kunde inte begripa att det inte gick att vila sig smärtfri, då det gått så lång tid.

Ofta kan jag använda sömnen som extra smärtlindring. Men DÅ folk varit här, går det så lång tid.

Inte är detta normalt åldrande????!!!!!
Skulle inte tro det va?

Jag har grav adhd+ en djup depression, diabetes typ 2 och en för låg ämnesomsättning (medicinerar så klart mot allt detta) som blivit bättre men ej helt bra, + generaliserad ångsest, svår värk, rörelseproblem, med knakande och värkande leder och höfter som snorvärker ner i skinkorna och ischiasnerven, om jag försöker mig på en nyttig promenad.

Det är INTE normalt åldrande, kan jag ju lova.
-Hur vet jag det då?
Jo ! Eftersom att min egen mamma som är över 80 år, kan röra sig smärtfritt , i princip och hon går långpromenader minst 1 gång och dagen.

Hon klarar fortfarande av att prata med folk och hälsa på folk.
Vara med på dop , bröllop och alla födelesedagar osv.

Det som är mycket och aktuellt sorgligt är att jag inte kunde vara med på min systerdotters 15 års-dag och hennes konfirmation.:-(

Hon lät rejält besviken på rösten då jag lämnade återbud.
Har lovat henne att komma med på allt , när jag bara får må lite bättre igen, men vet ju inte om jag nånsin kommer att bli friskare än så här:-(

Är ju inte sjuk på så att som det kan kännas att ha t.ex har influensakänningar och illamående och svaghet på grund av nån infektion eller cancer eller dylikt och är därmed ofta pigg i huvudet, men dödstrött i alla lemmar i hela kroppen.

Känner mig grymt värdelös och undersöker minut-vis om jag kanske ändå bara är lat.
Kanske är jag en sån som tar lättaste vägen ur, alla situationer, genom att fly och inte fightas?

-Varför klarar en del andra människor av att ha sjukdomar och ändå fortsätta att sköta om allt möjligt?
En del jobbar, heltid, hur jävla sjuka dom än är t.ex.

Jag skulle vilja höra till den katogorin, för som det är nu, så går livet mig helt förbi och FORT går det.
Fan vad tiden bara försvinner som i ett töcken.

Jag minns det som igår då jag fyllde 40 år. Minns hur vi satt på min lilla balkong i lägenheten i förorten och det var så vackert , solsken och jag fick såna här enorma blomsterkorgar att hänga ute på landet i dörröppningarna där och på balkongen inne i stan.

Numera snart 10 år senare, så bor vi på samma landtställe i en villa, vilket om nån sagt åt mig det då, skulle fått mig att gapflabba åt bara tanken på det helt omöjliga i att se mig bo med min familj i en stor villa.

Nu tog det stopp.
Natti!