måndag, juli 09, 2007

Rymma från social kontakt

Mår i dag?Värk + vätska i kroppen + förkylningskänsla

Motion? Knappast i det här tillståndet

Humör? Ledsen och orolig

Värk på en skala 1-10? 7


Värk dag ut och dag in.
Det är knappt jag står ut längre.
Dessutom så svajar immunförsvaret som det verkar eftersom
jag blir som förkyld var tredje dag ungefär?
Som man mår i början av en rejäl förkylning innan man snorar och hostar
och har sig.

Sambon var rejält förkyld och sonen fick nåt märkligt i förkylningsväg
och var dyngförkyld i en endaste dag???!!

Amen vad är detta?

Huvudvärk har jag hela tiden också.
Treona är slut.
Nu hjälpte mina värkpiller först då jag tog för 3:e gången i dag.
Har sovit hela dagen med små avbrott för medicinintag och åt lite
grand först nu på sena kvällen.
Inte bra för den diabetes 2 som jag har. Att inte äta.

Har en liten knöl som inte velat läka eller försvinna och som ibland blödit och kliat och flagnat.
Har glömt att visa husläkerskan detta 2 ggr så nu måste jag komma i håg att göra det i morgon.

Sen knastrar och knäpper det om varenda led i kroppen. När jag vrider nacken blir det ett spöklikt ljud.
Blir lite full i skratt mitt i allt elände.
;o)
Man är en syn för gudar med alla dessa dolda handikapp.
Eksemen jag har fått på fingrarna som liknar huden under fötterna, med liktornar på, synns inte heller så mkt men känns
desto mer.

Behöver nog lite cellgifter jag vare sig jag har eller inte har cancer eller mastodontdoser med kortison.
Båda de ämnena ger i sin tur sänkt immunförsvar så det är nog inte nån höjdare ändå när allt kommer kring.

Denna blogg tenderar att fyllas med negativa händelser, men jag vägrar att spela glad och frisk och eller vara en sån
som bär mina sjukdomar jätteduktigt.
Är inte duktig på det så varför hyckla?

Orkar inte ha vänner heller för hur det än är så kan de inte begripa i längden varför jag är och beter mig som jag gör.
Nu har jag ändå fått en ny bekantskap via mina s.k affärer , men på nätet. Mejlvän då.
Känner att vi redan nu missförstår varann, fastän vi samtidigt är väldigt lika hon och jag.

Hon har sin beskärda del av helvetet på jorden.

Men ärligt. HUR ska andra kunna förstå hela tiden?
Kruxet är bara att jag blir så tillintetgjord och svarslös då jag blir ifrågasatt.
Har inte den fysiska styrkan och minnet krånglar så mycket att jag inte kan säga mina egna åsikter
och säga ifrån också till folk som börjar att bli otrevliga mot mig.

Ensamheten är att föredra börjar jag tycka här.

Kanske jag bara ska hålla på med att sälja på auktioner och sen bara hålla mig till familj och släkt för att orka må bra.?
Stänga ner min hånfullt skrattande hemsida som gapar tom och denna bloggen som är ett minfält för hit kommer ju folk??
Kasta bort alla mejl och gå ur de mejlinglistor och forum jag är medlem av?

Jag funderar på det och det är inte någon protest mot någonting, utan en självbevarande drift.
Folk kommer undra så jag vill inte svara på något enda mejl om detta.
Inte prata i telefon heller.

Jag är ju ingen bra vän eftersom t.ex så har flera goda vänner skrivit i min gästbok och än har jag inte svarat trots att de skrev vid midsommartid.
Är jag en bra och rolig vän då??
Nä det är jag verkligen inte.

Med detta dåliga minnet glömmer jag 90% av viktiga saker som man berättar för mig och det är sårande för andra.
Inte nån kul vän som glömmer allt och låter helt ointresserad.
Det är jag ju inte, ointresserad, men kan inte samla koncentration nog att lyssna ordentligt när dessutom minnet sviker hela tiden och oberäknerligt till på köpet.

Kan inte heller ta på mig att sälja saker mer än några stycken i månaden, eftersom vi har dunderproblem med att få iväg det som folk vinner.
Inte nån bra säljare som gör så. Den säljaren är jag det..:-(

Bättre är det att sitta och filosofera bland pärlor och glitter och drömma sig bort och leva andras liv via tv-serier och filmer kanske?
Pärla kan jag inte heller göra mer än 1 gång i månaden typ, men dom är jättefina att se på och att omge sig med.

Det jag vill säga att det går inte att vara så pass sjuk som jag är, även om ingen är direkt livshotande av mina åkommor eftersom det förhindrar medicinerna, att samtidigt umgås.
Det funkar bara inte och kostar för mkt i lidande och smärta när man missförstår varann & jag sen inte kan försvara mig med detta dåliga minne jag har.

Skulle åkt till Gotland men då ska jag ha den nedra mensen upptäckte vi och jag är inte normal utan blir sängliggandes dom dagarna.
Det beror nog på att jag är så dålig för övrigt att det spårar ur så med vanliga kroppsliga processerna.
Men vem tror på mig då jag säger så?
Inte många nej...Låter som en skitdålig ursäkt att säga att man inte kan åka till ett ställe som har allt som dusch osv.
Men jag är livrädd att inte orka prata normalt och glömma saker och till sist såra någon som vi blir osams.

Såg mannen på tv igen som föddes utan armar.
Tycker att han är en sån levnadsglad och envis människa som måste vara jättelycklig och som är en bra vän som det verkar.
Han bangar inte för något.

Men det gör jag..
Vad är skillnaden på honom och mig?
Jag har värk och domningar som inte bara sätter sig i armarna utan samtidigt i huvudet som obehag och sömnighet.
Det är inte kul och det är inte snyggt att låta som man tycker hemskt synd om sig hela tiden.

Jag är bekymrad och det är det ni alla ser . Inte självmedlidande utan hopplöshet är vad jag visar upp, men som ingen tolkar rätt.
Inte underligt.
Läs bara detta inlägget så ser det ju väldigt självömkandes ut.

Nu kan jag inte skriva mer...

Etiketter:

3 kommentarer:

Klockan juli 10, 2007 12:16 em , Anonymous Andrea sa...

Ankie!

Neeej! Du får inte försvinna helt. Jag behöver ju att du finns!

Du är visst en bra vän! Även om du inte skriver (och ibland kanske har glömt saker) så vet jag att du bryr dig, och det känns jättebra.

Jag vet att du inte är ointresserad. Du tycker ju inte att det är roligt att du inte minns saker, och du är ju uppriktig och talar om det.

Du är inte bortförklarande och självömkande. Du har respekt för kroppens signaler, och det tror jag är viktigt. Jag skulle inte heller vilja åka bort under sådana omständigheter.

Jag hoppas att jag inte varit respektlös eller ifrågasättande mot dig. I så fall ber jag om ursäkt, för det har inte varit min mening.

Jag tycker att du är toppen!

Kram Andrea

 
Klockan juli 11, 2007 6:41 fm , Anonymous Mia sa...

Instämmer med föregående talare!
Jag är här och läser även om jag inte alltid skriver.
Vi kan ta varann i hand ang osocial. Jag har ingen ork alls över för varken "nät" eller verklighetsträffar.

Vi duger som vi är och hör sen!

*bamsekram*

 
Klockan juli 25, 2007 8:46 fm , Anonymous Pialotta sa...

Hallå där Anki..
Längesedan jag var och läste här, men kom in på Mimos sida och där fanns en länk på Monikas antivirussida.. där fanns du:-)
Usch ja fy ett sådant elände du bär med dig hela tiden..
Livet för mig går upp och så går det ner som det är för de allra flesta faktiskt. Mycket har hänt under mannens semester som verkligen fått en att tänka till. Jag som många andra har mina krämpor, men när någon när och kär drabbas av en obotlig sjukdom så känns det där som en piss i Mississippi. Mannens, mitt bonusbarn, 28 år har helt ovetandes drabbats av MS.. du kan kanske förstå vad tankar det för med sig.
Inte nog med det utan kärleken min har oxså fått lite oväntade bekymmer med sin hälsa.. vad det är går jag inte in på här.
Hoppas hoppas du ser någon ljusglimt i ditt liv och orkar med allt elände..
Kram på dig vännen

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida