Misslyckas men längtar ändå

Mår i dag?Bläää

Motion?Bläää

Humör?
Värk på en skala 1-10?1

Detta är bland de längsta deppdyken jag haft nånsin.
-Undrar vad tusan som hände???
Var ju glad och jämn i humöret och kände lust och kraft till att börja träna
och sen bara Pang!!!! Så ligger jag nere för räkning igen???
-Varför i helvete går inte detta över för????

Ingen förändring har ju skett och jag har haft så mkt hopp om livet, men nu vete tusan om jag törs kaxa upp mig då det känns som att det är då nån osynlig kraft kommer och slår ner mig med ett hångarv:-(

Jag tror dock att det kan beror på en kraftig understimulans rent psykiskt.
Son och sambo är ju som sagt "autistiskt lagda" och har t.ex inte behov av att stå och ojja sig av lycka över månskenet eller nån vacker växt eller nåt annat skoj som jag blir lyrisk över.

Har då ingen att dela såna känslor med längre och det är tydligen ett jättebehov hos mig.

Älskar ju katter och den enda jag kan prata om det med är väl mamma och
Andrea som troget och ståndaktigt lyssnar på mina låååååånga utläggningar om kissemissarnas förehavanden här på området. Fastän hon själv inte är så kattsugen och dessutom allergisk precis som jag själv, men jag har haft katt ända upp till 30 års åldern innan astman satte in och hon har mig veterligen inte haft nån katt själv.?!
:-)

Om jag och sambon t.ex går i skogen så kvittrar jag lyckligt över allt jag ser, medans han mest vill gå hem och ser det som en klinisk promenad som inte behöver tolkas som nåt annat än att man går.
;-)
Jag älskar dem bägge och de har 10000000 sidor som är älskvärda, men just denna benägenheten att inte känna för att dela upplevelser med andra, tillhör ju funktionshindret de har, men som jag uppenbarligen inte kan ha nåt av själv eftersom jag har socialt behov och har ett seende/lust för det som är vackert som dom inte har.

Jo föressten. Enda gången jag hört sambon tycka att en kvinna är snygg så är det hon ...vad heter hon nu igen??....som är gift med Brad Pitt...Angelina?

Ja henne menar jag i alla fall.
*Man kan inte säga att hon är ful direkt*
svarade sambon på min fråga om han tyckte hon såg bra ut.
:-))
Jag har allt man kan önska sig , men denna brist på kamrater att dela mina specialintressen med gör mig sjukt stressad och likgiltig dessutom och det tär på kroppen.

Är det nån här som lyssnade på Hjärnfondens anordnade föreläsningar här om dagen?
Det var ena riktiga ahaupplevelser och jag inser nu att min kropp måste producerat överdrivna mängder med kortisol och kortison och det bryter ner ens kropp fysiskt så att man t.ex får en jättetjock utstående mage, så som jag fått:-((
Man blir för evigt känslig för stress, men man kan må mycket bättre om man anpassar miljön och lär sig slappna av.

Jag är stel som en pinne och håller andan mest hela tiden i skräck för att jag ska misslyckas med nåt nu igen på grund av min adhd och annat också:-(((

Det är precis så som jag trodde att när man har adhd så bränns man ut tillslut och detta är nåt vi verkligen kan stävja i tid då man får diagnos i tid.
Det är nackdelen med att inte bli igenkänd som en person med adhd då man är barn, eftersom man misslyckas flera ggr per dag och man förstår inte varför och det ger en stark ångest tillslut.
Även om man har en fantastiskt trygg barndom så som jag t.ex har haft så är det ju utanför familjen man får råka illa ut och det alltför ofta för att det ska vara nyttigt.

Jag var superharmonisk ända tills jag började i lekskolan.
Då hade jag magknip då vi skulle ha morgonsamling, eftersom jag inte klarade av att samordna mina rörelser och gjorde fel då man sjöng eller lekte lekar.:-/
Sen hela grundskolans alla krav på att man ska göra ditten och datten både med kropp och alla sinnen och har man som jag då perceptionsstörningar även med att vara halvt döv så blir det misstag på misstag på misstag och Ankie måste man alltid vänta på ......Hon är så sööölig och klumpig.

Minns då vi åkte skidor hela klassen och alla fick lida för att jag inte kunde knäppa mina skidor som hela tiden ville gå upp på vägen.:-(
Fan vad många såna pinsamma situationer jag varit i.
Folk har fått lyfta upp mig på första grenen i träd vi klättrat i och upp på tak på torp vi lekte i osv osv osv....
Ankie cyklade och gick alltid 100meter bakom alla andra som då då måste stanna för att vänta på henne.....Jisses.:-(((
Jag är verkligen trött på att ha det så här.
Vill resa mig upp och skrika.:
*..Jag vill inte följa med på alla grejer där jag gör bort mig hela tiden..Låt mig vara!!!!!!!!!!!!!!!!*
Samtidgt som jag nu skulle kunna ge min högra arm för att få gå med nån jag känner väl på promenad här på området.
Guuud vad jag saknar allt, även fast jag klantar mig, som man gör för att tycka att livet är värt att leva.

Over and out!