Besviken

En till stjärnblogg
Ja ! Neeej! DEN är jag då rakt inte besviken på så klart:-)

Men jag är besviken på att jag fick en deppgrop igen.


Började med att ingen kropp ala ankies rörde sig ut i köket och ingen ankie greppade tag i grytorna och stekpannorna.
Ångesten steg och ynkligheten fick sitt klimax då M fick koka mackaroner och steka bacon trots att han var dödstrött.

Det är INTE människovärdigt att lägga över sitt eget arbete på andra.
Det känns så hemskt att inte kunna stötta sin älskade och bara sitta och ta emot all hans stöttning.

Många tankar blir det på att han ska träffa nån annan som är frisk och pigg och intelligent och som släkten kan dyrka osv osv.
Jag är bara en kluns utan nåt som ens är vackert att se på.:-(

Sen skulle jag ju aldrig tycka så här om det gällde nån annan än mig.
Skulle ju inte säga så till nån som gått upp i vikt och fått svinvärk i kroppen och den depression och som har neuropsykiatriska problem att den borde lämna sin karl för att han inte får nåt ut av en person som är sån.
Men va fan är man så där hård mot sig själv då??
Jag tror det beror på att jag hela tiden tänker på hur jag tror att vissa av våra närmaste tänker och tycker.
Deras ord ekar i mitt huvud om att jag måste skärpa mig och försöka att bättra mig.
Deras ord om mig förstoras upp i mitt huvud tills att jag även tänker att de sitter tillsammans med kaffekopparna och säger:
Men tänk ! Så stilig och duktig som M är så borde han ju kunna fått någon som är bättre än Ankie.

Har tagit åt mig nåt så inihelvete av deras ord att jag totalt kolapsat.
Deras ord som de kanske inte ens sagt eller tänkt, men som jag inte kan rå för att jag tror det kan vara möjligt att de sagt.

Snacka om självuppfyllande profetia.

På dr phil häromdagen så var det just tal om folk som på olika sätt gömde sig för dem som hoppat på dem och mobbat dem.
Dr Phil sa att om de kände att dom inte alls var såna som var värda att hoppas på så skulle de gå rakt igenom folkmassorna med raka högt burna huvuden och inte bry sig för det var ju inte sant det som folk sa om dem och såna som säger massa skit ska man fullständigt ignorera och skita i.

Så sant så sant!
Men fan vad lätt att säga och svårt att göra.
Eller är det inte det?

Jag vet i alla fall att jag stormsket i vad andra tyckte om mig ända tills jag fyllde typ 35.
DÅ började jag löjla mig och bli svag.
Om nån sa nåt dumt till mig så fräste jag tillbaka eller rågarvade dom rakt upp i ansiktet.
Varför kan jag inte gör det nu då da?
Liten svag och löjlig känner jag mig.
Urk på burk!

Nu till dagens adhd:

Citerar neuronätets sida här.
"ADHD - Ärftlighet och förekomst.
Ärftligheten spelar en dominerande roll när det gäller förekomsten av ADHD vilket innebär att flera personer inom samma släkt
ofta har likartade svårigheter. 80 % av barn med ADHD har släktingar med likartade problem
enligt Tore Duvner (1997). 2-3 % av barn i lägre skolåldern har ren ADHD utan andra funktionsstörningar.
Ytterligare omkring hälften av de som har DAMP har ADHD som den mest handikappande delen av sina DAMP-symtom.

"
Tycker fortfarande att M och jag var lustiga då vi tänkte på flera andra diverse avlägsna släktingar som R kunde ärft sin adhd/damp av, då vi 2 som är närmast är
mest troliga gen-vidare-förare.
;-)
Läkarens ord ringer fortfarande i skallen då vi satt där på mottagningen och gissade friskt:
Ja! Er son är ju en produkt av er två
Vi skrattade till svar utan att hajja vad han menade trots att han spände ögonen i oss, forskande.
Ingen reaktion förrens ca 3-4 år senare då M gick i väg och utredde sig och fick veta att han själv har både Högfungerande autism och adhd.

Nu är det min tur.
Måtte jag våga ringa bara och fråga när jag får nästa tid.
Over and out!