onsdag, september 14, 2005

Livets villkort?!

Vaknar i vargtimmen.

Det stormar en anings ute tror jag.

Dock kan det inte vara värsta sorten för då brukar hela huset skaka och det riktig tjuter runt hörnen , högt och ljudligt så man inte kan ta miste på att det är storm.

Är bara rädd att den abnorma bergis 100meter och 100 år gamla döda granen ska ramla ner på huset här:-(
Måste få nån att såga ner det.

Tack Nina för dina kommentarer!!!
Vi är då bra lika i mångt och mycket du och jag, med en liten skillnad. Jag gillar inte rosa färg lika mkt som dig!
;o))))
Men jag har gjort det en gång i tiden men det var på sent 70-tal och allt jag köpte skulle vara gammelrosa och mkt kom från Indiska konstigt nog för rosa är väl inte en färg man förknippar med affären Indiska väl?

Curryfärger och vinrött ja! Men inte skärt va?
;o)

Jag tycker att då du och jag inte kan prata i telefon på grund av ångest som ju är en sjukdom så kan man inte kalla det för att vi ställer villkor, även om det blir på våra villkor.
Men om vi t.ex vore förlamade så hade ju massa saker varit på våra villkor också och jag tror inte att någon skulle drömma om att kritisera oss för det då.
Men jag har haft stora problem med att få respekt för att jag varit så pass sjuk att jag inte orkat med telefon-prat.
Inte många har trott mig då jag berättat att jag efter samtal, hur roliga och långa de än varit för mig, så mår jag fan rent fysiskt sett, men yrsel och illamående och konstig tankspriddhet osv.
Det chockade mig först att jag inte blev trodd på mina ord och att detta med att jag inte ringde upp själv tolkades som nonchalans från min sida.
Det har skrämt mig så att jag numera inte tror att mina egna förklaringar och ord räcker till.
Jag grubblar väldigt mkt på hur jag uppfattas utifrån och tror inte längre på mig själv tyvärr och det i sin tur leder till än mer isolering.

T.ex vill jag väldigt gärna bekanta mig med halv-nya grannen här.
Hon har bjudit mig på te och mackor i sin trädgård och jag tokälskar den familjen och bara vet att vi skulle trivas med dem och mannen i den familjen lekter jag ju med som barn.

Men jag vågar inte bjuda hit dem och oftast med förevändningen att det är så skitigt och rörigt här, men om sanningen ska fram så törs jag inte försöka mig på att bli vän med någon som sen kanske uppfattar mig som egoistisk:-//

Jag kan ju av naturliga skäl inte visa mig oegoistiskt genom att t.ex hjälpa till med sånt som kräver 2 händer och det begränsar mig mer än någon kan ana.

Jag menar det finns så många olika sätt att visa sig hjälpsam och att signalera att man bryr sig, men det känns som att jag inte har några av de "verktygen" kvar längre utan endast mina egna ord att komma med .:-/
Mina ord har visat sig bli gravt feltolkade och jag är numera väldigt skrämd.

Det låter säkert som att jag tycker synd om mig själv nu, men det gör jag inte.
I stället blir jag förbannad och ska räkna ut ett sätt att sluta upp med att reagera med social fobi på allt som är svårt.

Men jag måste nog inse att vissa människor krockar jag med och hur vi än försöker så är det dömt att misslyckas.
Måste lära mig att "lägga ner" vänskapsförsöken, i tid, och inte söka mer kontakt då jag märker av sånt.

Där står jag nu och stampar=är en urusle människokännare och är naiv super.
Om nån läst Erland Loes bok som heter just=* Naiv Super* så kan jag meddela er att exakt sån som han i boken är är jag.
Mig i ett nötskal.
Jag älskar folk till 110% och blir helt sänkt till -100% då jag tillslut efter så där 30 års vänskap inser att allt inte alls varit vad jag trott.:-(

Det är pinsamt att skriva och berätta om hur jag är.
Men jag måste skriva ner detta i hopp om att nån som läser har nåt att lära ut till mig om livets villkor.

Tack för ordet!
See ya!

1 kommentarer:

Klockan september 14, 2005 9:15 fm , Anonymous Anonym sa...

Raraste Ankie, det är ju dina ord som är din största tillgång. Vem bryr sig om ifall du inte kan göra saker med händerna när du har ett sådant varmt hjärta och är så omtänksam som du är.

Om dina ord missuppfattas är det de som missuppfattar som går miste om en kanontjej.

Jag blev så glad när du skrev till mig att jag inte skulle nedvärdera min insats. Jag har inte tänkt på det på det viset förut...
Men darling, du får inte nedvärdera dina ord och din omtänksamhet! Om din granne får dig som vän ska hon vara tacksam livet ut!
*superkram*

 

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida