Övergångsåldern????

Hallo!
Skriver nästan jämt precis efter midnatt nuförtiden har jag märkt.
Har i dag skrivit i

::Låsta dagboken:::

också , för er som kanske är intresserade;-)

Har i dag gråtit då jag som ett program om jesus och hans lärjungar på tv.
Det var kanske ett utbildningsprogram? Jag vet inte så noga.
Men detta med att Judas kanske inte alls förrådde jesus fick mig att storböla.
Jisses!
De menar att den berömda *judaskyssen* måste varit antingen en hälsnings-kyss eller farvälkyss och sådan ger man inte till dem man ska förråda.
Hm! Vad var det mer nu då som påverkade.....???..............eh minns inte men det var i alla fall övertygande..JOOO.....varför skulle Judas förråda Jesus då alla visste vem han var och vart han befann sig????
Det går ju inte ihop eller?!
Han blev ju även otroligt upprörd Judas och gick och hängde sig så jag tror nog han sörjde och blev helt chockad då de tog fast Jesus och skulle låta honom korsfästas.

Nu kan jag börja fundera på om övergångsåldern är i antågande.
Så här labil och gråtmild som jag är nu är jag ju aldrig annars.

I morse fantiserade jag ihop stans hämd eller rättare sagt en grej jag skulle vilja göra för att lära en person en läxa.
Inte läxa upp, utan få upp ögonen på henne så att hon kanske kanske ser hur jäkla fattig i själen hon varit och agerat och får då möjligheten att växa som människa.

Jag är djupt kränkt och det mycket mycket värre än jag trott förut.
Det tär på hela familjen detta.

Måste fixa en samtalsterapeut som förstår sånt här om hur det känns att bli övergiven av hela sin forntid och alla vänner bara för att man blir sjukpensionär:-(

Tänk att folk nog är rädda att de ska behöva göra nåt som de inte vill då de ska umgås med en som är sjukskriven och hemma om dagarna och ensam.

Troligen tror de att man plötsligt ska slå om och bli en kvarnsten runt halsen på dem trots att man aldrig nånsin visat såna tendenser förut.

Jag hatar folk som liksom utpressar och kräver samvaro då man själv inte vill, men hur kan de bara tro att de skulle få några besvär av att t.ex ringa MIG och hålla kontakten nån gång då och då?
Jag trodde helt säkert att man skulle hålla på och hålla kontakt på samma sätt som man gjort de senaste 20-30 åren även om jag blev på pappret sjukpensionerad.
Men icke!
Det är också som att det går en magisk gräns just vid det tillfället som jag fick slutgiltigt besked om pension.
Innan har jag ju varit långtidssjukskriven men DÅ dög jag .
-Hur kommer detta sig??
-Nån som har nån teori?

Annars kanske det är hela den här grejen med att vi fått diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrat i vår familj.
-Kanske det har skrämt dem?

Allra mest knäckande är att det är en sån stor umgängeskrets som faktiskt övergivit oss i familjen nästan samtidigt och manngrannt och det gör sååååå oooooooooooooooont!:-(

Det sticker till i mig av saknad då jag hör hur andra träffas och då jag surfar på sidor där man ser familjerna hjälpas åt med trädgårdar, husbyggen och ja tar chanser helt naturligt att umgås.

Detta händer icke här och förmodligen är det bara att vänja sig med att vara degraderad som människa.:-(

Jag har nog haft mitt hemskaste årtionde och mitt bästa samtidigt och då är det väl inte underligt om allt börjar kännas smått schizofrent?
Min familj och de nya vännerna är så överväldigande fantastiskt samtidigt.
:-)
Nu ska jag och R käka.
Lyckades laga vårrullar med ris till slut och få bort hälften av disken.

See ya!