Grät ut i går.

Nu har det snart gått ett dygn sen jag vaknade och storgrät.
I går kl ca 11 på förmiddagen vaknade jag av att den här personen som mäter vattenförbrukningen här på området klev in.
Hörde rösterna av M och honom.
Det såg nåt så bedrövligt ut härinne, precis så som jag fruktat att det kunde se ut eftersom vi inte orkat städa i kapp här ännu.Nu känner jag mig lugnare och mer som smilies här till vänster.

Jag drömde en väldigt symbolisk dröm som jag inte vet om jag orkar skriva ner, men det vore nog bra om jag gjorde det iofs.
Kan ju alltid visa syrran den . Hon som är halvägs inne i sin utbildning till psykolog.
Men jag tror jag sparar den till den låsta dagboken , om jag nånsin orkar skriva ner den.
Den är inte så märkvärdig i sig, men tolkningen jag gjort av den är helt säkert korrekt.
Det fattades bara att jag drömt om min pappa så hade den varit en komplett beskrivning av all min hjärtas sorg.

M sa så. Han sa att :*Nu fick du väl med alla dina trauman i den drömmen va?*
Jag började gråta innan jag klev upp och trodde det gått över då jag gick ut för att röka, men då satte en syndaflod i gång.

Ni vet sån där gråt som inte går att hejda och som verkligen suttit och lurat och växt till sig.
Hulkade, snorade och grät djupt inne i från innret och alla gråtmuskler liksom släppte sig lösa.
Det var befriande på sätt och vis, men jag hade behövt fått yla ännu mer och ännu längre.

Nu bor jag ju med en karl med HFA och ja han blev nyfiken på varför jag grät och jag började försöka sluta gråta för att berätta och han trodde nog att det var mina vanliga otrohetsdrömmar där han har fuffens för sig;-) Han skrattade och såg ut som att *det bara måste ju vara en sån dröm hon har igen eller?*
Har nämligen sett min älskade vara otrogen på massa olika sätt och blivit så förnärmad i flera dar efter de drömmarna, fast med glimten i ögat.
Har ju sen varit överlycklig över att ha vaknat och inget av det där har ju hänt:-) M tycker de där drömmarna är komiska då jag kan gå och liksom knuffa och puffa på honom och småskälla om vad han *ställt till med* :o)

Denna gången var det annorlunda.
Det var i alla fall gråt av övergivenhetskänslor och obearbetad gammal sorg efter bl.a katten tror jag.
Jag hade ju en:: övernaturlig upplevelse:: då våran käraste katten Kasper Piraten Kamrat dog, då han var 22 år förvisso.
Denna upplevelse kvävde gråten i sin linda s a s.

Sen tror jag det gjorde sitt till att min äldsta bästa vänskap har fått genomgå svår sorg efter en kär anhörig precis nyligen och jag läste om
det på ::hennes blog:: och grät jag med då jag läste det:-(

Nu först på natten känner jag mig lite bättre till mods, men ansiktsmimiken känns alldeles utslätad och tårar lurar hela tiden bakom ögonlocken och i maggropen.

Vet inte om neddragningen av Cipramil och hastiga höjningen av densamma kan ha bidragit?

Har i alla fall hjälpt min älskade son med ::hans hemsida:: och skaffat räknare och shoutbox och lite annat.
Han är annars duktig själv och skriver sidan på engelska och hittar själv i koderna från den layouten han lånat osv.
STOLT är jag över min goa kille!!!!!!!!!!!!!!!!!!:-)

I morgon får vi reda på om och var han i så fall kom in på för gymnasium.
Är rätt nervös över det också vilket också kan påverka mina känslosamheter kanske?

Nu ska jag ut på verandan och göra det vi borde sluta med.
Ses!