oförändrat läge

Mår i dag? Status på måendet= 3 på en skala 1-5
1 är helt värkfri och glad.
2 ledvärk och glad
3 ledvärk och ledsen
4 värk överallt men glad
5 värk överallt men ledsen
väderleken är = Vet faktiskt inte. Har inte öppnat vare sig fönster eller dörrar.


 Mår fortfarande skit. Dock tog värktabletterna bra, men jag fick  ligga och gny ca 1 timma innan de verkade. Måste bero på att jag smälter tabletterna för långsamt. Värst är ändå då de inte tar eller bara halvlindrar och så blev det inte i kväll. 


 Är deprimerad fortfarande och då ligger jag och rabblar upp allt roligt vi har gjort förr i tiden. T.ex åt vi ofta middag tillsammans med både släkt och vänner.
Hemma hos mamma var det alltid fint dukat med Ittala glasservice som heter:* kalinka*, som mamma och pappa fick i present av mig då jag varit på Åland och hade köpt dem i hamnen i en liten trevlig bod där. 
Vi ansträngde oss alla alltid med matlagningen och dukningen och valet av dryck och mat. Sen satt vi och diskuterade allt mellan himmel och jord. En del politik.

 Jag minns att , fastän jag bodde själv (detta var innan jag träffat min sambo och vi fått barn) , åt jag mycket sällan ensam. 
Jag lagade mat och ringde någon lämplig som kunde komma upp till mig i lägenheten på Bergsundsgatan där jag bodde högst upp under takåsen , och dela den med mig. 


 Kunde vara mamma, syrran , nån jobbarpolare. Detta fortsatte sen här ute på Landet. Dem vi umgicks med här,  lagade vi mat tillsammans med och hade jätteroligt. Åkte på utflykter, tältade på en ö, åkte över dagen till nån fin strand och hade käk med oss åt alla och alla barnen med i grytor och vi åt på papptallrikar i bland och ibland på porslin. 


 Jag saknar detta och känner som att jag skulle kunna gråta ögonen ur mig (om det inte vore för alla dämpande mediciner) över hur det har blivit i dag. Inte ett mejl ens från någon får jag längre. 


 Telefon ringer aldrig, men det är mitt fel eftersom jag får så högt blodtryck av att prata. Det i sin tur ska nog visa sig bero på vajsing på stresshormonerna, som jag berättat om förut. Men ska ju gå över och jag önskar folk kunde ha lite kontakt med mig och visa lite att de hoppas på att vi ska kunna umgås igen, men så är inte läget utan tvärsom har precis varenda en dunstat.


 Jag är säkert inte bättre själv. Om någon vän blev sjuk, kanske jag också glesat ut umgänget, men jag tror jag hade mejlat åtminstone och försökt på något vis att uppmuntra. Sjukast av allt är att min bästa kompis på landet faktiskt har ansträngt sig och kontaktat mig några ggr och frågat om jag är redo att gå på promenad t.ex. Jag vet dock att hon har fullt upp med eget företag och jag har inte hört av mig tillbaka, då hon inte kan detta med datorer ännu, som det verkar. Ringer jag upp henne så pratar vi säkerligen i  7 timmar. Det har vi alltid gjort. *Ler vid minnena*. Henne tycker jag väldigt väldigt mycket om och när jag kan gå sen, blir hon den första jag ber om att gå med mig på långpromenad.
Finns det liv , så finns det hopp!

Over and out!